Jag är väldigt glad och tacksam över att Café lät mig skriva den. Det finns några små gyllene höjdpunkter i tillvaron när man har ynnesten att försörja sig på att trycka ner tangenter då man faktiskt träffar människor som berättar historier som förändrar hela ens liv. Och en riktigt bra historia börjar alltid med en riktigt bra resa. Utåt, inåt, neråt. Det här var en sån resa för mig.

Det hade varit roligt om några av er ville läsa den. Jag kan tyvärr inte lova att den kommer upp på nätet, men den finns i alla fall alltså i tidningsform i nya Café från idag.

Det var bara det.

Bloggen återgår strax till sitt ordinarie program.

Fru: Absolut.

Jag: Gött. Jag måste vara hos revisorn vid nio.

Fru: Lugnt. Jag lämnar. Om inte…du vet.

Jag: Jaja, självklart. Men det skulle vara uppehåll imorgon så det är nog lugnt.

Fru: Bra.

Jag: Men annars självklart, då träder ju undantagstillståndet in.

(Tystnad)

Bekant: Vad pratar ni om? Du lämnar om inte…vadå?

Jag: Om det inte regnar.

Bekant: Va?

Fru: Regn räknas som act of God. Då går Fredrik.

Bekant: Det räknas so…va?

Jag: Min fru gör inte regn. Det är överenskommelsen från när vi gifte oss. Jag får två valfria fotbollsmatcher i veckan alternativt ett frikort i månaden att slippa gå med på en social aktivitet, och hon gör inte regn.

Bekant: (Ser tveksam ut) Vadå? Som ett…äktenskapsförord, liksom?

Fru: (Rycker på axlarna) Jag ser det mer som en force majeure-klausul.

Kyling me softly

Det som skiljer människan från djuren är den gemensamma kontorskylen. Och att djuren inte har en kollega som marscherar upp och ner i kontorskorridoren med ett paket mjölk vars bäst-före-datum gick ut igår och vrålar ”vems är den här mjölken? Va? STIG FRAM OCH TA DITT STRAFF!!!”.

Herregud, folk tycker att Palestinakonflikten verkar överdriven. Här kan inte 15 personer dela förvaringsplats för sina mejerivaror utan att gå fullständigt jävla Game of Thrones. Bortsett från att ingen i Westeros skulle vara ociviliserad nog att sätta upp en ”Din mamma jobbar inte här!”-lapp. Själv brukar jag sätta upp en där det står ”Min mamma jobbar inte här. Vänligen plocka undan efter mig.” Med varierad framgång, hittills.

Kylskåpet har en strikt hierarki. De som har jobbat här längst får ha sin mat på översta hyllan. Härskarhyllan. (En gång satte en ny kille sin keso där, Anita i receptionen slog honom med två stresskulor inlindade i en strumpa och nu måste han hålla hennes ficka i lunchrummet för att alla ska veta att han är hennes bitch.) Folk sätter inte bara in mat här, de bildar bosättningar. Det är inte lunch, det är förberedelser för zombieapokalypsen.

Sen slutar någon och glömmer en matlåda, men då är kontorets interna terrorbalans så bräcklig att ingen vågar slänga den. Och när nån väl säger ”ska vi inte” har den stått där så länge att den inte får slängas, den måste utvisas. Bakteriekulturen i den har skapat civilisationer, den har trängselskatt och Wordfeud-konto och har börjat tvinga de omkringstående matlådorna att skicka två barn till Hungerspelen varje år. Det har inte varit så dålig stämning på kontoret sen ena mikron gick sönder.

Det finns alltid två mikrovågsugnar. Statlig norm. En gång var jag på jobbintervju på ett ställe som hade tre. Fattar ni!? De hade inte ens en fackförening där för det fanns ingen anledning.

För disk finns förstås oskrivna regler. Om diskmaskinen är sönder, till exempel, då får man sätta koppen i vasken bara. Alla vet det. Vad skulle man göra annars? Diska den för hand? Som en jävla barbar? Folk kikar över kanten på luckan och bara ”rent! Fucking jackpot!”. Min favorit är killen som sköljer koppen i två sekunder under kranen, och s-e-n sätter den i vasken. Vadå? Du kände att du ville dra ditt strå till stacken, eller?

Sen sätter nån kopparna på fel hylla och så blir det ett himla liv. För visst, Britt-Marie SÄGER att det är hon som är Världens Bästa Mamma. Men hur ska vi kunna v-e-t-a?

Okej. En del hävdar förstås att mjölklånarna, den analoga världens Pirate Bay, är värst. Men jag löser det genom att bara köpa minimjölk. Ingen snor den. Det är heder bland tjuvar.

”Minimjölk? Nej, den här stackaren har nog med problem.”

Veckans +
När någon har med sig hemlagad mat. Och alla bara ”å vad duktig du är!”. Trots att alla vet vad vi menar.

Veckans –
Alltså … vi menar ”fattig”, väl? Som ”Åh, titta allihop! Örjan har gjort egen linssoppa! Det är inte klokt vad duktig han är!”

Och du plötsligt får feeling, och utbrister ganska högt:

”Dansa.
Pausa.
Dansa.

Pausa.”

Då är det väldigt synd att din fru inte är med dig på bussen.

Hon hade tyckt att det där var roligt.

Men sedan jag kom hem idag har min fru och min son har nu spelat den här låten väldigt, väldigt, väldigt högt. 46 gånger.

Eller, vänta.

Nej.

47 gånger.

De har egna moves och allting.

För en stund sedan försökte jag byta låt, och då fick min son ett totalt utbrott och började skrika som en Marvel-skurk åt mig.

Ni vet när man gick i lågstadiet, och det fanns den där ungen i varje klass som alla de andra föräldrarna alltid sa ”ja, men det är ju XX som jagar upp de andra, XX är en en riktig liten uppviglare!” om på föräldramötena?

Exakt.

Det var min fru de pratade om då.

Jag: (Sätter fram mina varor) Jag vill ha det här tack. Och två fransk hot dog, tack, om ni har det.

Kassörska: (Ser tveksam ut) Alltså, hur menar du då?

Jag: Hur jag…menar? Kan du vara lite mer specifik?

Kassörska: (Trummar med fingertopparna mot disken) Ja, alltså, du menar en korv i sån där baguette liksom?

Jag: Ja, det är väl ganska exakt beskrivningen av en fransk hot dog, tror jag.

Kassörska: Okej.

Jag: Okej?

Kassörska: (Nickar)

Jag: (Nickar också) Två, då. Tack.

Kassörska: (Skakar på huvudet) Nä, alltså, vi har inga baguetter på det sättet.

Jag: På det…sättet? På vilka sätt har ni baguette?

Kassörska: (Artikulerar lite som om jag har gett intrycket av att vara en aning hörselskadad) Vi. Har. I-N-T-E. Baguetter. Sa jag.

Jag: Nu vill inte jag vara dryg här, men det var faktiskt inte alls det du sa. Du sa att ni inte hade några baguetter ”på det sättet”. Och då undrade jag om ni hade baguette på några andra sätt.

Kassörska: (Sätter ganska trött handflatorna i disken) Vadå på några andra sätt? Vad menar du med det?

Jag: Det vet jag ju inte. Det är ju därför jag frågar.

Kassörska: Jag fattar inte vad du pratar om nu.

Jag: Det var väl ändå du som började?

Kassörska: (Himlar med ögonen) Men vad är det du vill ha då?

Jag: En fransk hot dog.

Kassörska: I baguette?

Jag: Det är liksom själva poängen att den är i baguette. Det är därför den heter fransk hot dog.

(Tystnad)

Kassörska: (Eftertänksamt) Men vi har ju själva korven. Det är ju samma korv. Det är bara baguetten vi inte har.

Jag: Ja, fast då är det ju inte fransk hot dog. Det är ju baguetten som gör hot dogen fransk, så att säga.

Kassörska: Jaha. Borde det inte heta ”franskt hot dog-bröd” i så fall?

(Längre tystnad)

Jag: Jag kan ge dig att du har en poäng där.

Kassörska: (Nickar)

Jag: Men ni har inga baguetter alltså?

Kassörska: Nej. Inte på det sättet.

Jag: Nu gör du det igen.

Kassörska: Vadå?

Jag: ”På det sättet”. Har ni eller har ni inte?

Kassörska: Hur menar du?

Jag: Baguetter!

Kassörska: Men det har jag ju sagt!

Jag: Men alltså, nej, det har du ju inte. Du säger ”inte på det sätte…”.

Kassörska: (Tittar på kön bakom mig, tittar på mig) Vill du ha korv eller inte?

Jag: Inte om ni inte har fransk hot dog, nej.

Kassörska: Du menar franskt hot dog-bröd.

Jag: Ja. Det är möjligt att det är det jag menar.

Kassörska: Vi har inga baguetter.

Jag: På det sättet?

Kassörska: (Ser provocerad ut) Vadå ”på det sättet”?

Jag: Glöm det. Bara glöm det. (Pekar på varorna) Jag tar det här bara, tack.

Kassörska: (Rycker på axlarna) Du kan få en vanlig grillad med fransk dressing på.

Jag: Nej, det är bra. Tack.

Kassörska: (Slår ut med armarna) Visst. Gör som du vill då.

(Jag flyttar mig åt sidan och sätter mitt kort i kortdragaren)

Kassörska: (Till nästa kund) Nästa!

Nästa kund: En tjock grillad, tack.

Kassörska: (Med en ganska högljudd suck som jag ändå har en smula svårt att inte uppfatta som aningen demonstrativt riktad åt mig) Jaha. Ska det vara vanlig svensk då, eller?

(Tystnad)

Fru: Ja, så kanske de heter. Han är helt ifrån sig i alla fall.

(Tystnad)

Fru: Jaså din pojkvän också? Ja, de är säkert exakt likadana de där två.

(Tystnad)

Fru: Om Fredrik…vadå?

(Tystnad)

Fru: Om han ”dragit ut på stan med sina polare för att supa ner sig och slåss?”.

(Lång tystnad)

Fru: Alltså…om du med ”dragit ut på stan” menar ”ligger i soffan i fosterställning” och med ”polare” menar ”ensam” och med ”super ner sig” menar ”äter helt sjuuuka mängder glass” och med ”slåss” menar ”tittar på Remember the Titans och pratar med högt i alla dialogerna”…så…ja.

(Lång tystnad)

Fru: Vid lite närmare eftertanke är kanske inte din pojkvän och Fredrik så jättelika trots allt.

Manchester United möter Sunderland. Manchester City möter Queens Park Rangers. Och för att Manchester United ska kunna vinna ligan så måste de slå Sunderland. Men för att det ska ha någon betydelse så får Manchester City samtidigt INTE slå Queens Park Rangers.

Så först tittade jag på Manchester Uniteds match. Och så gjorde Wayne Rooney mål. Och då skrek jag.

Och då fick jag ont i halsen.

Men så började jag genast tänka på vad som händer om Manchester City samtidigt gör mål i sin match. Så då bytte jag kanal till den matchen. Och då gjorde Manchester City mål.

Och då fick jag ont i magen.

Så då bytte jag tillbaka till Manchester Uniteds match igen. Och just då sa kommentatorerna att Queens Park Rangers hade kvitterat. Så då bytte jag tillbaka till den matchen. Och just då var Manchester City helt sinnessjukt nära att göra 2-1.

Och då fick jag ont i bröstet.

Så då bytte jag kanal igen. Och då gjorde Sunderland nästan mål. Och sen helt plötsligt sa kommentatorerna att Queens Park Rangers hade gjort 2-1. Och precis då kom min fru in i vardagsrummet och undrade vad jag skrek om. Och då förklarade jag allt det här. Och då såg hon fundersam ut och sa: ”Och vilka är det du hejar på nu igen?”. Och då skrek jag ”UNITED!!!”. Och då sa hon ”vilken färg har de?”. Och då sa jag ”blått”. Och då sa hon: ”Hejar inte du alltid på de i rött?”. Och då sa jag: ”Jo, men idag har de blått”. Och då sa min fru: ”Har du bytt lag?”. Och då sa jag ”Neeej!!!”. Och då nickade hon och sa: ”Men vilka är det du inte håller på då?”. Och då sa jag: ”CITY!!!”". Och då sa min fru: ”Och vilken färg har de?”. Och då sa jag ”blått”. Och då nickade hon allvarligt och eftertänksamt och sa: ”Men sa du inte att det var de blåa du höll på?”. Och då sa jag ”Jooo!!!”. Och då la min fru huvudet lite på sned och tittade på teven. Och så sa hon: ”Vilka är de röda då?”. Och då sa jag ”Sunderland”. Och då nickade hon ivrigt och sa ”Och vad hade de att göra med allt det här nu igen då?”. Och då förklarade jag allting en gång till. Och då såg min fru allvarligt på mig en lång, lång, lång stund. Och sen sa hon: ”Är det där Zlatan spelar?”. Och då sa jag: ”Du gör här med flit va?”. Och då sa hon: ”Lite”.

Och då fick jag ont i huvudet.

God vän: (Tittar på kakbuffén, skakar på huvudet) Alltså, det är verkligen helt sjukt vad Magnus bakar. Det måste vara 20 olika sorters kakor här!

Min fru: (Pekar) Jag tyckte bäst om de där. Och de där.

God vän: (Skrattar) Ja, herregud, här gäller det ju verkligen att välja med omsorg, för man har ju inte så många chanser på sig.

Min fru: (Pekar) Jag gillade de där också. Och de där. De där tyckte jag väl i och för sig var lite sådär…men de där! Herregud! Och de d…

God vän: (Tittar på min fru) Alltså…hur många av de här kakorna har du prövat egentligen?

Min fru: (Rycker på axlarna) Alla.

(Tystnad. God vän synar min fru uppifrån och ner. Flera gånger. Skakar på huvudet.)

God vän: Menar du allvar? Hur ORKAR du äta så många kakor?

Min fru: (Ser fullständigt oförstående ut) Jag tar en liten tugga av varje och ger resten till Fredrik.

God vän: (Tittar på mig, nickar, ser ut lite som om hon just har löst ett mordmysterium) Aaah…

Min fru: (Fortfarande helt oförstående) Gör inte alla det?

Men på det stora hela var förstås själva hockeyupplevelsen på alla sätt väldigt trevlig. Åtminstone i drygt en period tills ryssarna bestämde sig för att vara med och spela också.

Publiken är förstås vad publiken är på hockey-VM. (Tänk er 11500 Beliebers, men gör dem till 30 år äldre män som står och vrålar könsord på dialekt klädda i vikingahjälm och folkölsfontän, så är ni en bit på väg.) Men det har sin subtila charm.

Ja, förutom i andra periodpausen möjligen. När nån jävel spillde blå peruk på min korv.

Men annars: Trevligt.

Och helt ärligt var jag ju mest där bara för att jag någon dag vill kunna berätta att jag en gång stod och tittade på när Jevgenij Malkin spelade hockey.

Och ja, jag förstår att några av er tycker att det låter oerhört opatriotiskt.

Men till mitt försvar vill jag säga att större delen av Tre Kronor verkade vara där av precis samma anledning.

Det är för lite korv på den här bilden det är vad fan som är fel med den här bilden.