Men den viktigaste anledningen är faktiskt att min svåger var ansvarsfull nog att ta med mig på en hjärt- och lungräddningskurs. En av de stora förtjänsterna med att ha en bloggläsekrets som alltid ser till att bloggens upphovsman är den dummaste i rummet är förstås att jag inte behöver berätta för er vilken bra grej det är, men ni känner mig förstås tillräckligt väl vid det här laget för att veta att jag kommer att göra det ändå så jag skulle uppskatta om ni bara hoppade till och låtsades bli förvånade. Okej? Okej. Så: Himla bra grej det här med hjärt- och lungräddningskurs, serrni. Borde alla gå på, serrni.

Personligen tyckte jag faktiskt att den var så bra att jag har planer på att anmäla mig till ytterligare en kurs, för att lära mig använda en av de där nya hjärtstartarna som har börjat placeras ut i taxibilar och på kontor. Ruskigt bra grej, det också. Jag messade förstås min läkare om det, för att jag tänkte mig att han skulle ge mig beröm för mitt ansvarstänkande, varpå han kort och gott messade tillbaka och frågade hur det var ställt med hälsan hos min vän och kontorskollega N. Jag kände mig tvungen att medge att min vän och kontorskollega N rent allmänt har en hälsostatus som ger nötkärnor komplex. Varpå min läkare messade att han, efter att ha läst på lite i de ska vi säga mer matrelaterade delarna av min blogghistorik, tyckte att det bästa för min hälsostatus vore om jag betalade för hjärtstartaren och lät min vän N gå utbildningen i hur den ska användas.

Det är tydligen den sortens relation vi har nu, min läkare och jag.

Hur som helst gick i alla fall dagens utbildning bra. Min frus enda instruktion var att jag skulle tänka på att jag blivit given två öron och bara en mun eftersom det är meningen att jag ska lyssna dubbelt så mycket som jag pratar. Så jag försökte vara så tyst jag kunde. Det gick relativt bra. Enda gången det var på väg att skeva ur lite var när instruktören pratade om att det första man måste göra om man är först på plats vid en olycka är att utvärdera läget och eventuella faror eller hot som kan hindra en i själva hjärt- och lungräddningen. Och sedan frågade hon kursens deltagare vilka sorters faror eller hot vi kunde tänka oss vara vanligast i sådana fall.

Jag räckte upp handen. Det gjorde tre andra personer också. De fick svara först. De svarade i tur och ordning: ”risken att brand sprider sig, om olyckan är en eldsvåda, varpå offret kanske först måste flyttas”, ”rasrisk, där det kanske finns signaler om att offret fallit från en hög höjd och att till exempel ett tak kan vara på väg att ge vika” och ”bilar, om det rör sig om en trafikolycka, då man kanske först måste säkra omgivningen för den som ska hjälpa offret”.

När turen kom till mig så tog jag ner min hand och mumlade något om att ”jag tänkte säga det där om…brand” och sedan gjorde jag mig själv synnerligen upptagen med att ändra skärmsläckare på min telefon en stund.

Men jag tycker faktiskt fortfarande inte att man ska behöva skämmas för att det enda man spontant kom att tänka på när instruktören frågade om vilka faror och hot man bör vara uppmärksam på var ”vargen”.

Mitt primära sociala utbyte den senaste veckan har skett med en treåring.

Vargen är ett jävligt reellt hot i den åldern.

Det var tydligen ”bara lite ont i halsen”. Så säger de på sjukvårdsrådgivningen. Och så säger de ”jamen det är väl bra att det försvann av sig självt?” när jag frågar varför det plötsligt bara gick över.

”Jamen det är väl bra”.

Så då försökte jag förklara att om en radiooperatör på det amerikanska försvarshögkvarteret noterar en fientlig farkost som plötsligt dyker upp i amerikanskt luftrum utan att identifiera sig, och den farkosten sedan plötsligt FÖRSVINNER från skärmen. Då kommer liksom inte radiooperatörens överordnade i generalstaben eller vad fan det nu heter bara rycka på axlarna lite muntert och säger ”JAMEN DET VAR VÄL BRA ATT DET FÖRSVANN AV SIG SJÄLVT”.

Och då la sjukvårdsrådgivningen på luren.

Jag tänker hur som helst behålla de här halstabletterna med citronsmak som jag köpte på Apoteket igår. Det står på förpackningen att man inte ska äta dem när man inte har ont i halsen men då får de fan komma hit och vrida dem ur mina kalla döda händer.

Och det första man snappar upp av vännernas samtal när man kommer tillbaka är: ”Så…ja, det var därför jag slutade spelade Candy Crush”.

Då är det faktiskt ändå rätt svårt att inte känna att man har dåligt inflytande på sina vänner.

Min fru och jag högtidlighöll (nåja, vi highfajvade och kollade på nästan ett helt avsnitt Modern Family) alldeles nyligen att vi har varit tillsammans i sex år.

Så, ja, ni vet. Man börjar ju fundera. Så vi pratade om det idag på vägen till Ica Maxi, min fru och jag, att det står på nätet att en av de vanligaste anledningarna som folk uppger till att de skiljer sig är att de ”inte längre har något att prata om med sin partner”.

Eller, ja. Vi började prata om det, i alla fall. Men sen spårade det liksom ur i ett ganska högljutt bråk om från vilken ände det är meningen att man ska skala en banan om man är normal i skallen.

Jag vet inte riktigt var det lämnar oss.

Men vi har i alla fall inte slut på saker att prata om än.

Tyvärr vaknade jag imorse med halsfluss. Eller det kan förstås vara olivkärnorna från restaurangen igår också. Men sköterskorna på sjukvårdsrådgivningen sa att det förmodligen är halsfluss. Eller först sa de i och för sig att jag skulle lugna ner mig. Och sen sa de att om jag inte lugnade ner mig så skulle de lägga på luren. Och sen fick de prata med min fru. Och till henne sa de att det förmodligen är halsfluss och sen pratade de faktiskt rätt onödigt länge om att min fru borde ta med vår son och gå på bio om det här ”blev jobbigt”. Så nu är min fru och vår son på bio.

Själv sitter jag här och svälter ihjäl eftersom jag inte kan svälja saker utan att det gör så ont i halsen att jag skriker. Och när jag skriker så gör det jätteont i halsen och då får jag en jävligt obehaglig smak i munnen. Och då vill jag äta eller dricka någonting för att få bort den obehagliga smaken i munnen.

Så, ja. Om någon av er som var på signeringen igår vaknade med halsfluss imorse så är det här antingen ert eller mitt fel. Själv jobbar jag efter teorin att jag kan ha blivit smittad av signeringspennan som jag fick låna av butiken. Den stod i en stor burk tillsammans med två dussin andra pennor av normalstorlek som det stod ”signeringspenna” på. Jag tänker mig att det kan ha varit baciller på dem från alla andra författare som har signerat böcker i den där butiken före mig. Jag vill inte nämna några namn, alltså. Men jag såg att de säljer sjukt mycket Dan Brown-böcker. Jag vet förstås inte på rak arm om han har varit i Stockholm och signerat böcker på senaste tiden, men jag tänker mig att OM han har varit det så hade han mycket väl kunnat vara i just den där butiken. Det är en stor butik, liksom. Det vet man på storleken på signeringspennorburken. Den är inte alls sådär stor i till exempel skånska butiker. Jag har kollat det.

Så, jo.

Ni får givetvis göra precis som ni själva vill om ni nu händelsevis vaknade imorse med halsfluss.

Men jag tänker säga till folk att jag har fått den av Dan Brown.

Alla fattar för fan det.

Jag satte fyra stycken i halsen och min son hångarvade aslänge.

Det underminerar för fan min auktoritet som förälder, sånt här.

Så läkaren sa till mig att ”till en början försöka fokusera på att förlägga en så stor del av kaloriintaget som möjligt till första halvan av dagen”.

Och då menade han tydligen inte att jag skulle äta Ben & Jerry’s New York Super Fudge Chunk till frukost. Trots att det faktiskt är asmycket kalorier i det.

Inte för att jag har gjort det.

Vad fan. Var är den jäveln nu då? Den var ju här! ÄLSKLING VAR FAN ÄR HANS PYJAMAS NU DÅ? Va? Åh, hej älskling. Jag såg dig inte där. Nänänä, jag letar efter hans pyjamas bara. Det är bråttom. Han tar tiden!

Vänta nu.

Så jag tänkte bara upprepa att jag signerar böcker på lördag om man är i Stockholm. Eller jag signerar dem förstås även om man inte är i Stockholm. Men om man är i Stockholm så kan man ju komma dit där jag signerar dem. Eftersom jag gör det i Stockholm. På Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, lite mer exakt. Det ligger i Stockholm. Typ i mitten. Jag är där från klockan 14.

Ni känner igen mig på att jag har skjorta och ser hungrig ut.

Det var bara det.

Ledsen om jag trängde mig på.

Så jag äter lite nyttigare just nu. Om man ska sammanfatta det. Eller, ja. Jag försöker äta lite nyttigare, just nu. Vilket möjligen leder till att jag är en smula grinig, då och då. Vilket igår möjligen ledde till att min fru och jag hade ett pyttelitet bråk eftersom jag ville ha en kaka. Eller, ja. Ni vet. Det var väl inget pyttelitet bråk, kanske. Utan kanske mer ett bråk av normalstorlek. Och det var väl egentligen inte så mycket ”igår” som det var ”inatt”. Om man ska vara petig. Och det handlade väl egentligen inte från min frus sida egentligen så mycket om att jag ville äta kakor som att jag väckte henne klockan tre på natten för att jag inte hittade några kakor. Men helt ärligt, vem fan har hört talas om en gravid kvinna som inte har en kakgömma? Va? Och sen är det jag som blir kallad ”onormal”? Är det rimligt?

Men visst. Jag borde kanske inte ha stått och vrålat ”JAG VET ATT DET FINNS FLER HÄR NÅGONSTANS!!!” klockan tre på natten. Det borde jag kanske inte. Det var dumt. Det tar jag på mig. Men vad gäller resten av diskussionen så skiter jag faktiskt i vad hon säger.

Ballerina är i portionsförpackning.

Vi har även fått det här:

Jag har inte beslutat mig för exakt hur jag ska handskas med den här situationen än.

Men just nu lutar jag åt att ringa upp kundtjänsten hos min nya tv-leverantör och vråla ”OH NO YOU DIDN’T!” lite så som Jerry Springer-gäster vrålar det.

Själv är jag faktiskt helt uppriktigt närmast fanatiskt exalterad inför det faktum att det där strecket genom D:et får det att se ut som en snedvriden hjälm på en av Tengils soldater.

Det var tydligen inte vad förlaget menade när de skickade bilden och frågade om jag hade någon ”input”. Men jag tycker att vi ska fokusera på det som är viktigt här.

Eller, ja.

Ni vet.

Låt oss ta det hela från början.

Vår bostadsrättsförening beslutade sig alltså nyligen för att byta internet- och tv-leverantör. Den nya leverantören utlovades nämligen vara betydligt bättre än den gamla. Framför allt skulle ”servicegraden” vara ”avsevärt” högre och ”installationen” beskrevs som ”betydligt mer okomplicerad”. Detta föreföll förstås för mig som en smula negativt eftersom jag precis, efter ungefär tre års månadsvis återkommande invektivbattles, slutligen hade lyckats nå den sortens gemensam mark med föreningens tidigare internet- och tv-leverantör där vi kommit överens om att jag betalar fakturan punktligt varje månad i utbyte mot att leverantören under åtminstone hälften av månaderna levererar åtminstone 75% av det som de tar betalt för. Det var ett stort steg i rätt riktning, faktiskt. Vi närmade oss ett, i sammanhanget, nästan perfekt system.

Nu måste jag alltså börja om. Vilket alla inblandade givetvis lovade mig skulle bli helt problemfritt. Vilket det givetvis på precis allt sätt också inte alls blev.

Först var vi bortresta när den nya leverantören gick runt i huset och tog upp beställningar. Sedan var vi även bortresta när de nya boxarna levererades, dagen efter. Sedan fick vi ett brev där vi ombads göra en abonnemangsbeställning via brev. Vi gjorde det. Via brev. Sedan fick vi ett nytt brev där vi ombads kontakta en säljare hos den nya leverantören per telefon för att lämna vår abonnemangsbeställning, eftersom vi inte gjort någon beställning via brev trots att vi uttryckligen ombetts att göra detta. Säljaren svarade inte i telefon. Vi fick sedan ett nytt brev där vi uppmanades att, eftersom vi inte kontaktat säljaren via telefon trots att vi i förra brevet faktiskt ombads göra det, kontakta säljaren med vår abonnemangsbeställning via mejl. Vi kontaktade säljaren via mejl. Säljaren svarade inte. Jag fick däremot ett autosvar med hänvisning till leverantörens kundtjänst. Jag ringde denna kundtjänst. Blev där informerad av en mycket sympatisk förinspelad röst om att jag hade blivit tilldelad plats nummer 1 i kön. Jag väntade på plats nummer 1 i 35 minuter. Fick litegrann känslan av att det här med siffran 1 möjligen faller inom en så att säga alternativ tolkning av relativitetsteorin just hos vår nya internet- och tv-leverantör. Blev slutligen framkopplad till kundtjänsten, där en på alla sätt gedigen kvinna informerade mig om att det inte fanns någon beställning på några abonnemang över huvud taget gjord i mitt namn, varken via mejl, brev eller telefon. Jag frågade om jag då kunde få göra en beställning via det telefonsamtal den gedigna kvinnan och jag vid tillfället var involverade i. Det kunde jag få. Om jag väntade medan jag blev framkopplad till en annan kundtjänstavdelning. Det gjorde jag. Jag informerades om att jag där hade tilldelats köplats nummer 1. Det tog 44 minuter. Sedan fick jag tala med en trevlig ung man som förklarade att det visst fanns en beställning gjord i mitt namn. Men bara på internet, inte på tv. Varpå jag frågade om jag i så fall även kunde få beställa tv. Det kunde jag. Men då behövde jag bli tillbakakopplad till den förra kundtjänsten igen, eftersom den här kundtjänsten bara hade hand om nya beställningar och inte tilläggsbeställningar på befintliga beställningar. Så jag kopplades tillbaka till den första kundtjänsten. Jag fick köplatsnummer 1.

Dagen efter fick jag ett argt mejl från säljaren som skulle kontaktas via brev men inte svarade på brev och som därefter skulle kontaktas per telefon men som inte svarade i telefon och som därför skulle kontaktas via mejl men inte svarade på mejl. Hans mejl var ett svar på mitt mejl. Han använde uttrycket ”ASAP” tre gånger och uttrycket ”FYI” fyra gånger på sex rader text. Däremellan framgick det att jag, FYI, inte hade lämnat in någon beställning och att jag måste göra det ASAP. Jag mejlade tillbaka att mejlet han svarade på innehöll en beställning, men att jag eftersom jag inte fick svar på mejlet ASAP hade ringt in en beställning hos två olika kundtjänster istället, och att något ju ändå måste ha skett ganska så ASAP efter att jag skickade mitt mejl eftersom det trots allt låg en beställning på internet hos kundtjänsten. Säljaren svarade inte. Jag ringde kundtjänsten. De kopplade mig till den andra kundtjänsten. Jag fick köplatsnummer 1. 28 minuter senare blev jag bortkopplad.

Två dagar senare fick jag en sms-avisering om att jag hade ett paket att hämta ut på posten. Jag hämtade ut paketet. Det innehöll en tv-box. Det medföljde ett följebrev som berättade att boxen inte kan användas utan ett programkort, som skickats ut till mig i ett separat brev från säljavdelningen. Något sådant brev hade inte kommit, varken ASAP eller på något annat slags SAP. Jag ringde säljavdelningen. De svarade inte. Jag ringde kundtjänst nummer 2. Fick köplatsnummer 1. Väntade 13 minuter. Blev kopplad till kundtjänst nummer 2. Blev informerad om att jag borde ha fått ett brev med programkort. Jag informerade att jag, FYI, inte fått det. ASAP. De sa att detta i så fall garanterat skulle komma ASAP eller åtminstone nästan ASAP. Det kom två dagar senare. Det medföljde ett följebrev som berättade att programkortet till tv-boxen inte kunde användas utan att internetboxen som skickats ut till mig först blivit ordentligt installerad. Någon internetbox hade inte kommit. Jag ringde kundtjänst 1. Köplatsnummer 1. 51 minuter. Kopplad till kundtjänst 2. Köplatsnummer 1. 19 minuter. De informerade mig om att internetboxen FYI redan låg och väntade på mig på samma post där jag hämtat ut det första paketet. Men tydligen hade inte sms-aviseringen för det gått ut ASAP.

Jag åkte till platsen där jag hämtat ut paket nummer 1 och hämtade ut paket nummer 2. Det innehöll ytterligare tv-box. Dagen efter fick jag ytterligare ett brev. Med ytterligare ett tv-kort.

Kundtjänst 2. Köplatsnummer 1. Kundtjänst 1. Köplatsnummer 1. Nytt paket, hädanefter refererat till som paket 3, på posten. ASAP.

Paket 3 innehöll en internetbox. Och en till tv-box.

Nu har vi, såvitt jag kan förstå efter att ha pratat ytterligare en gång med kundtjänst 1 och kundtjänst 2 (samt mottagit ytterligare ett argt mejl från säljaren (vars mejl bara tycks fungera i utgående riktning där det framgår att jag fortfarande inte lämnat in någon beställning): 2 tv-abonnemang, fördelat på tre olika digitalboxar och två olika programkort. Samt två olika internetabonnemang av oklara skäl fördelade på en och samma internetbox.

Och om jag inte vill betala för alltihop blev jag FYI ASAP informerad om att all överflödig utrustning snabbare än någon tillgänglig svamerikansk bokstavsförkortning måste skickas tillbaka till leverantören på min bekostnad. Eftersom det här faktiskt mest var mitt fel.

Vi blev en smula oense om detta, kundtjänst 1 och 2 och säljaren vars mejl bara fungerar i utgående riktning och jag.

Men nu kopplar alltså min fru och jag trots allt in en av internetboxarna och en av tv-boxarna, samtidigt som jag försöker reda ut vems fel det egentligen är att allting inte bara funkar från fucking början någon jävla gång.

Eller, ja. Ni vet. Min fru gör väl egentligen större delen av själva ikopplandet. Jag sköter mest vems-fel-det-är-grejen.

Min fru är ju ändå gravid, liksom. Gravida har sjukt dålig simultankapacitet. Hon hade aldrig kunnat hålla reda på vems fel det här är.

För, alltså, okej…först av allt: Jag vet inte exakt vilken relation den genomsnittlige läsaren av den här bloggen har till virala reklamkampanjer för fotbollsskor, men för ett antal år sedan cirkulerade det ett klipp där Ronaldinho (min vän N, vars fotbollsintresse i bästa fall kan refereras till som ”marginellt”, nöjde sig med förklaringen att Ronaldinho vid tiden för reklamfilmsinspelningen var fotbollsvärldens motsvarighet till den där grejen där den där schweiziska armborstkillen på 1300-talet sköt ett äpple från huvudet av sin son) står och prickskjuter en boll i ribban från 15-20 meters avstånd, dämpar returen på bröstet och drar tillbaka bollen på volley i ribban, fyra gånger i rad.

Jag minns att jag var jävligt, jävligt, jävligt förbannad på den första personen som berättade för mig att det var trickfilmat. Inte nödvändigtvis för att det spelar någon roll i hela det stora jägar/samlar-perspektivet av den mänskliga evolutionen, kanske, men för att jag gillade tanken på att det där var möjligt att göra. Jag ville inte ha sanningen. Jag ville ha en värld där en snubbe kunde sätta på sig ett par nya dojor och dra bollen i ribban från 15 meter precis som han kände för. Jag ville ha illusionen.

Verkligheten sucks, liksom. Vem fan vill leva där?

Så, ja. Okej. Det är väl kanske ett ganska omständligt sätt att komma in på det här, möjligen. Men min son och jag har ju tillbringat rätt mycket tid tillsammans de senaste tio dagarna. Först var vi i Skåne. Sen var det nationaldag och klämdagar och helg och grejer. Inte för att jag inte älskar honom mer än livet självt eller så, alltså. Men ni vet. Det kommer ju en gräns där man vill åka in till kontoret och vara en vuxen människa och äta cashewnötter och kolla på Sopranos ifred, liksom. Och min son, tja, det är ju inte så att jag tvivlar på att han älskar mig heller, inte alls. Men han tycker ju att jag är en jävla köttmupp emellanåt, det gör han ju. Så när vi kom till förskolan idag var det rätt svårt att helt direkt göra en distinktion kring om det var han eller jag som var mest lättad över att få återgå till vardagen. Och saken är nu den, ska sägas direkt, att min son inte nödvändigtvis i normala fall är någon lättlämnad individ just på förskolan. Det fanns dagar under det första året då jag gott och väl kunde ägna 45 minuter av min förmiddag åt att gå runt och titta på kottar och stenar som var jävligt viktiga för honom helt plötsligt innan jag kunde åka till kontoret. Jag hade förstås kunnat göra som andra föräldrar, och bara gå därifrån trots att han protesterade, men…ja. Nu vet ju både han och förskolepersonalen att jag inte har någonstans att gå sådär värst jätteakut på dagarna. Så jag blev rätt ofta bara kvar. Promenerade runt. Kollade kottar. Pratade om att vagnen är röd, ja vagnen är röd ja, mmm vagnen är röd, vad duktig du är som vet att vagnen är röd, det är en vagn ja, och den är röd, mmm, det är en röd vagn, vad sa du? Det är en vagn ja. Får pappa gå nu? Röd, ja. En röd vagn. Helvete.

Ni vet hur det är.

Men i alla fall. Det där går ju över med åldern. Min son fyllde tre för några veckor sedan och han har väl så att säga nått den där åldern nu där han har insett att jag är en ganska värdelös människa att umgås med. Inte för att det gör förskolelämningen oproblematisk, givetvis, vi kan ju fortfarande hamna i ett bråk på morgonen om vilken skitsak som helst (den blå mössan, hur fan skulle jag kunna veta VILKEN blå mössjävel!?) som får hela lämningen att gå fullständigt konstprojekt.

Men så var det just idag då, när han hade tillbringat tio dagar med sin pappa och han därför verkligen var alldeles euforisk över att äntligen få chansen att hänga lite med folk med vettiga popkulturella referensramar och rimliga matvanor igen. Så när vi kom till grinden släppte han bara min hand och rusade rakt in på gården utan att se sig om en enda gång. Och när jag skrek efter honom vände han sig bara om som allra pliktskyldigast och vinkade och hojtade ”jajaaa! Hejdååå pappa!”

Och sen kunde jag vända mig om och gå. Jag hade inte ens stigit in genom grinden, liksom.

Och ja. Jo. Visst. Det är nog första gången det har hänt. Det är det nog.

Men när jag vände mig om stod det en mamma till ett annat barn där. Och barnet satt fastklistrat som en svinförbannad liten koala runt hennes lår och grät och skrek. Och mamman stirrade på mig, vit i ansiktet. Stirrade efter min son. Stirrade på mig igen, och stammade fram: ”Me…men alltså gör han…gör han sådär…sådär varje dag? Alltså du bara…du bara öppnade grinden och släppte in honom och då bara vinkade han och sprang in och…och det är hela lämningen för dig? Sen kan du bara…bara gå? Alltså har det…har det alltid varit så enkelt för dig?”

Och visst. Då hade jag ju kunnat säga sanningen. Det hade jag.

Men jag tänkte att det var som med Ronaldinho. Att hon hellre ville ha illusionen.

Han har tre olika tärningar med sig.

Jag tolkar det som att beslutet om var vi ska äta lunch idag plötsligt komplicerades rätt rejält.

Per vecka.

Här är ett urval av saker min fru hann skrika innan vi var tvungna att gå och hämta ett glas vatten och två värktabletter åt henne:

”300 gram kött i veckan? Fredrik får ut mer än det om han använder tandtråd måndag morgon!”
”300 gram? Jag har hittat större köttbitar än så bakom solskyddet när Fredrik har haft bilen!”
”300 gram! Eller som Fredrik kallar det: Pålägg!”
”300 gram? Det är vad den där Zak Snyder-filmen hade hetat om Fredrik hade regisserat den!”
”300 gram! Fredrik har mer BEARNAISESÅS än så på sin FRUKOST”

Det här fortsatte en stund.

Min fru fick en så kallad ironiskkommentartillsamtidenöverdos, kan man säga.

Jag återkommer när hon har lugnat ner sig lite.

Då är inte ”hålla koll på barnen” och ”veta ungefär var barnen är” samma sak.

Tydligen.

Inte för att det har hänt.

Så det har vi gjort. Vilket givetvis har gått ut en hel del över den här bloggens innehåll eftersom den här bloggens primära innehåll handlar om min vardags primära brist på innehåll.

Framför allt har jag, nu när förskolan är stängd i fyra dagar, varit upptagen med att 12-14 timmar om dygnet försöka hitta på saker som på olika sätt kan stimulera, engagera och imponera på en treåring.

Problemet är bara att vi nyligen har varit i Skåne, och på vägen hem längs motorvägen därifrån så råkade min son få syn på något som kallas ”Godisflyget”. Vilket är en godisaffär inuti ett flygplan.

En godisaffär.

Inuti ett flygplan.

Det är RÄTT jävla svårt att imponera på en treåring efter det.

Så det här kan ta ett tag till.