Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.
Annons

Flygrädsla. Det handlar inte så mycket om rädsla för att flyga som rädslan för vem man måste göra det tillsammans med.

Fredrik Backman
Dela (313)
Tweeta
Annons

Jo, min agent och jag var alltså bortresta som hastigast häromdagen. Och jag flyger alltså inte flygplan så ofta. Eller, ja, jag flyger väl inte något alls så ofta, om man nu ska vara petig. Eftersom jag är ganska rädd för att flyga. I de få fall jag faktiskt flyger ändå så är det ju oftast flygplan, det är det ju. Men jag flyger alltså inte så ofta. Så jag är inte OMBORD på flygplan så jätteofta. Så kan man väl säga.

Annons

Ett annat problem är väl att jag inte träffar folk så ofta. Alltså inte ”människor”, för de träffar jag ju hela tiden, familj och vänner och så. Men folk. Den andra sortens människor. Ett alldeles specifikt exemplar av dessa ”folk” stod i samma toalettkö som jag ombord på flygplanet på väg hem. Han hade manchesterkavaj och såg ut som en man som eventuellt samlar på vinylsinglar med Beatles och alltid är bilen i Monopol. Det stod en person emellan oss i kön, så när manchestermannen kom ut från toaletten och den personen gick in på toaletten var det bara jag och manchestermannen kvar i det lilla utrymme som finns mellan bakersta stolsraden och toaletten i SAS-plan. Det är ju som en liten loge där bak, lite som om man är 20 och står ihopträngd och röker under fläkten i någons kök på en inflyttningsfest. Fast utan cigaretterna. Och fläkten. Så vi stod bara där, han och jag. Och…ja. Inget konstigt med det, kanske.

Men saken var nu den att kabinpersonalen just då hade börjat gå runt med serveringsvagnarna ute i planet. Så manchestermannen verkade inte särskilt benägen att försöka tränga sig tillbaka till sin plats. Så vi stod där, han och jag, och det blev en lite ambivalent stämning. Vilket han uppenbart tycktes finna som lämpligast att försöka lösa upp genom att sträcka på benen lite. Så han började gå en promenad runt det lilla utrymmet utanför toaletten. Vilket oundvikligen innebar att han gick en promenad runt mig. Så att jag fick flytta mig. Två gånger.

Andra gången tittade han på mig som om jag stod i vägen, och min fru har sagt att jag inte får bråka med folk på flygplan längre, så jag försökte le så socialt jag kunde och tänkte att jag skulle säga något som bröt isen lite. Så jag sa: ”Trångt. Här.” Och då nickade han och lutade sig mot väggen bredvid toalettdörren och tog upp sin mobiltelefon och började trycka väldigt koncentrerat på den. Sedan tog han en ny promenad. Trampade mig lite på foten. Mumlade ”oj”. Och gick vidare. Och medan han gick där började han peta på och lyfta och rycka lite i olika grejer som han råkade gå förbi. Bältet på den där stolen som kabinpersonalen sitter på vid start och landning, till exempel, det ryckte han i tre gånger. Och en lucka som jag tror var till ett skåp där de förvarar filtar eller något. Han tryckte även på något på en vägg som såg ut som en knapp men visade sig vara en liten lampa. Sedan trampade han lite osymmetriskt på olika platser på golvet som han tycktes uppleva som ojämnt. Och så där höll det på en stund. Sedan återgick han till att stå lutad mot en vägg och trycka på sin mobiltelefon.

Det är alltså inte det att jag dömer folk, inte alls, men jag fick medan allt det här hände så sakteliga intrycket av att manchestermannen möjligen kan tänkas vara en sådan person som går på lägenhetsvisningar och avgör kvaliteten på bostaden genom att sparka hårt och upprepat på samtliga trösklar. Så kan man väl sammanfatta det.

Så under manchestermannens femte eller sjätte promenad runt mig hade jag inte bara hunnit bli lite fundersam kring om folkpersonen som var på toaletten just då helt enkelt hade stuckit ner en flagga i den och utropat den till självständig republik och beslutat sig för att aldrig någonsin mer komma ut, jag hade även hunnit börja bli en aning nervös över manchestermannens beteende.

Så jag tittade på honom. Och han stannade och såg upp från sin mobiltelefon och tittade på mig. Och han såg kanske att jag var nervös. Så han nickade plötsligt lite ursäktande och sa: ”Du ser blek ut”. Och jag nickade och sa: ”Jag är flygrädd.” Och då nickade han och såg förstående ut. På riktigt. Han gjorde verkligen det. Och sedan gick han en ny promenad. Och i slutet av den stannade han vid ena långsidan av planet och tittade på dörren.

Länge, länge, länge stod han där. Fundersamt. Trampade lite på ojämnheter i golvet. Tryckte lite på platser i väggen bredvid som kanske eller kanske inte var knappar. Och sedan betraktade han det där handtaget på dörren.

Länge, länge, länge.

Och sedan sträckte han ut handen och ryckte hårt i det.

Vi var alltså på ett flygplan. I luften. Skithögt upp i luften. Och han såg det här handtaget på den här dörren. Och så sträckte han instinktivt ut handen och RYCKTE i det.

IMG_1009

Sedan tittade han på mig. Och jag tittade på honom. Och jag harklade mig och sa: ”Förlåt, men vad i helvete håller du på med?”. Och då kliade han sig lite över hakan och knäppte manchesterkavajen och sa: ”Näva. Kollar lite bara.”

Och så trängde han sig förbi kabinpersonalen och serveringsvagnen i gången och gick tillbaka till sin plats och satte sig och började äta sin kycklingsmörgås.

Jag är alltså inte sjukligt flygrädd. Inte alls. Jag kan flyga. Jag är ingen knasboll. Jag vill bara påpeka det.

Men när folkpersonen framför mig i kön slutligen kom ut från toaletten, då gick jag in där och stängde dörren och sedan satt jag därinne och kramade mitt huvud i en kvart och försökte att inte tänka på vad manchestermannen menade med ”kollar lite bara”, i kontexten att det kändes som att han med ”kolla” menade ”kontrollera” och att han i så fall egentligen menade att han ville kontrollera så att dörren verkligen var helt stängd. OCH OM DEN INTE HADE VARIT DET DÅ!? VAD I SHITFUCKHELVETE HADE DU TÄNKT SKULLE HÄNDA DÅ!!!???

Andas. Krama huvud.

Hur som helst.

När jag kom tillbaka till min plats hade min agent ätit upp min kycklingsmörgås. Inte bara tio procent av den, som kanske hade varit kutym, utan hela. Han sa att det var för att jag hade varit borta så länge så han trodde inte att jag ville ha den.

Sen började de sjuttonåriga tvillingarna i stolsraden bakom mig testa ringsignaler.

Men min fru har alltså sagt åt mig att jag inte får bråka med folk på flygplan längre så jag gjorde det som alla vuxna människor hade gjort i den situationen. Jag satte mig ner och tog upp mitt kollegieblock ur min väska och gjorde en lista med rubriken: ”Folk på det här flygplanet som jag tänker äta upp först om vi kraschar i Anderna”.

Så fort jag har listat ut vilken del av det här jag behöver gå i terapi för först tänker jag börja gå i terapi.


Dela (313)
Tweeta
Annons
Annons
Annons

Laddar