icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 7 augusti 2011 18.08

För-ätar-korven

För recept på för-ätar-burgaren, klicka här. För en snabbinstruktion till för-ätandet som princip, klicka här.

Disclaimer: För-ätar-korven är inte en hel måltid, och bör under inga som helst omständigheter betraktas som en sådan. För-ätar-korvens funktion är inte att göra dig nu-går-jag-och-tar-en-tupplur-mätt. För-ätar-korven är primärt endast komponerad för att förebygga blodsockerrelaterade vredesutbrott vid extraordinärt påfrestande sociala aktiviteter som någon med olika grader av insmickrande lögner/direkta hot tvingat dig att närvara vid. (Primärt ”någon” som använder ”tills döden skiljer oss åt” som argument i en diskussion). Inom denna kategori av extraordinära omständigheter faller till exempel såväl middagsbjudningar hos folk man inte känner som middagsbjudningar hos folk som av en eller flera anledningar med fog kan misstänkas vara vegetarianer. Även teaterföreställningar, ”invigningar” och ”visningar” av olika slag samt alla konstutställningar eller dansuppträdanden med ”modern” med i beskrivningen faller generellt väl inom ramarna för denna kategori. För-ätar-korven kallas ibland även ”L’oreal-korven”. Eftersom jag är värd den.


Eftersom min fru och jag hade en konstruktiv diskussion om mina köksprivilegier efter tillagningen av för-ätar-burgaren tillagas för-ätar-korven idag hemma hos mina föräldrar. Vi kommer använda den här pannan. Lite för att den ser ut som något som Maximus Decimus Meridius skulle steka korv i innan han gick ut och slentrianhögg huvudena av lite barbarer, och lite för att mamma har pratat med Neda och bestämt att jag inte får använda någon annan av hennes stekpannor.

Man får välja om man ska steka i smör eller olja. Jag brukar ha båda. Och lite extra smör.

Vilken korv man använder är valfritt. Doseringen bör anpassas efter omständigheterna, men rent generellt kan man säga att tumregeln är att det går åt två chorizos av medelstorlek till en för-ätar-korv.

Jag gillar att götta runt dem tills de blir lite sådär skönt löddriga, som en svettig travhäst ungefär, och sedan steka dem tills de ser ut som om de har fått stryk av karaktärerna i Sons of anarchy. Men om man inte tittar så mycket på tv-serier kan man säkert ta upp dem tidigare.

Glöm inte att steka stumparna. Det är svinstörigt när man får korv och någon har glömt steka stumparna.

Om man vill krydda korvarna lite extra så är det eget tycke och smak som får avgöra vad man använder. Själv tar jag Mariestads, för det är det farsan har hemma. Du behöver två burkar, eftersom farsan dricker den ena.

Det kan ryka lite. Men som min gamla fotbollstränare brukade vråla: ”Det är inte basket, det här”.

Om det inte ryker tillräckligt kan korven behöva mer kryddning.

När korven ser ut ungefär som rekvisitan i ett CSI-avsnitt tar jag upp den och låter den vila på en tallrik, medan jag häller på mer öl, smör och olja i pannan. Sen lägger jag i bacon. Man får själv välja på hur hög värme man ska steka, men jag gillar när pannan är så varm så att baconen liksom kryper upp i fosterställning och håller för ögonen så fort man lägger i den. Sådär som bacon gör när den ligger i en soffa och är lite bakfull och någon misslyckas med att skateboardgrinda på en ledstång i Americas funniest home videos.

Medan baconen står och göttar sig lite tar jag fram en baguette. Man kan ta vilken slags bröd man vill egentligen, men personligen gillar jag riktigt vitt bröd. Sådär vitt så att man får avbryta tillagningen halvvägs för att det måste gå och betala moms.

För att veta hur stor baguette man behöver kan man måtta upp med chorizon. Jag brukar dela chorizon i bitar, eftersom jag avskyr när man får korv och allt gött ligger i toppen och botten av brödet. Man får förstås göra som man vill med det, men jag gillar att lämna några centimeters plats för gött mellan varje korvbit. Som olika etappläger vid en bergsklättring, så att säga. Det är lite inspirerat av den här populära hälsotanken att det är bättre att äta flera små måltider än en stor.

Sen gröper jag ur brödet med en lång sked. Precis utanför bild här går förresten min mamma förbi och muttrar ”han hade faktiskt bra betyg, han kunde ha blivit ingenjör, eller advokat”. Men om du inte har en egen mamma i närheten som kan ifrågasätta ditt yrkesval så gör det ingenting. Det är inte jättecentralt för receptet.

Brödet som man plockar ut ur baguetten brukar jag rulla ihop till små bollar. Lite för att det är skojigt och lite för att man, om man blir hungrig under tillagningen av för-ätar-korven, kan steka dem i öl och smör. Som ett för-för-ätar-snacks.

Ibland kan det vara viss friktion på insidan av brödet. Därför brukar jag pensla det med ett lager majonnäs och stark senap. Ibland får jag frågan hur tjockt det här lagret ska vara, och då brukar jag säga att man inte ska vara blyg. (Och när jag säger att man inte ska vara blyg så menar jag att man ska dra på majonnäsen och senapen med bara precis aningens mindre självbehärskning än en karatefull 19-årig kepskille från Vetlanda drar på volymen på MP3-högtalarna på förfesten i hytten på sin första Finlandskryssning.) Man får använda vilken senap man vill. Farsan har en jävligt grym hemkörd senap som han kör genom att rulla en liten kanonkula i en plastbunke med senapsfrön. Den blir stark som fan. Och om den inte blir stark nog så skriver farsan arga insändare till lokaltidningen och hotar att anmäla den till olika slags juridiska eller icke-juridiska (och ibland helt påhittade) instanser om den inte gör rätt för sig. Då brukar den skärpa sig. Tyvärr är den senapen slut, eftersom jag gjorde smörgås på den igår kväll. Så här använder jag vanlig Dijon.

När jag har stekt färdigt chorizon och all bacon är det dags för osten. En viktig sak med ost tycker jag är att respektera varandras olikheter. En del vill till exempel smälta den i mikron, och då är det inget fel på det. Absolut inte. Men jag gillar att rulla in den varma chorizon i två ostskivor och sedan rulla ett lager bacon ovanpå det, så att osten liksom spontansmälter från två fronter. Det ska se ut lite som en tjock kille som klassens mobbare har rullat in i en brottarmatta på gympan. (Inte för att den här bloggen på något sätt uppmuntrar till den sortens aktiviteter, men som exempel.)

Sen petar jag in chorizo-bacon-ost-rullen i brödet. Om för mycket av majonnäsen och senapen halkar ner när man gör det så går det bra att fylla på med ny. Det gör inget.

Mellan varje korv-bacon-ost-lager (i etapplägret, så att säga) fyller jag på med gött. Det är valfritt vilket slags gött man vill ha. Jag gillar potatissallad, saltgurka och rostad lök. Men jag dömer ingen.

Sen fyller man bara på med korv/gött/korv/gött/korv/gött/korv/gött tills brödet tar slut. Om sista korvbiten sticker ut lite så gör det inget. Det betyder bara att man har använt mycket gött.

Om man känner för att skämma bort sig själv lite kan man använda någon färgglad garnering på toppen. Man äter ju faktiskt med ögonen också. En del gillar persilja och sånt. Själv tycker jag att lite bearnaise och rostad lök ser trevligt ut. Det är individuellt.

Ja, sen är det bara att börja för-äta. Hur många för-ätar-korvar man äter på en gång beror förstås på graden av tristess och bristen på ordentliga födoalternativ på den sociala aktivitet man ska på just den kvällen . I normalfall (till exempel innan en fransk biofilm eller en middag hos någon som tror att soppa är en måltid) brukar jag äta kanske två eller så.

Frågor på det?

Annons

127 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons