För-ätar-lasagnen

Det har, i vanlig ordning, inkommit viss kritik från några läsare angående för-ätar-seriens tidigare inslag (se för-ätar-mackan, för-ätar-korven, för-ätar-pirogerna och för-ätar-burgaren). En del av den handlar om att recepten är för ”krångliga” och ”innehåller för många ingredienser”. Idag fokuserar jag därför på något lite mer minimalistiskt: För-ätar-lasagnen.

Eller, som min fru brukar kalla den, ”The lasagne we don’t speak of”.

Och jag vet, jag vet. Det finns förstås människor som säger att lasagne är en hel måltid och därför inte lämpar sig för för-ätning. Men jag tycker att om man tittar helt krasst på detaljerna så är lasagne faktiskt egentligen bara en smörgåstårta gjord av pasta. Och alla vet att en smörgås är precis lagom att äta innan man ska gå någonstans.

Så. Principerna för att för-äta är, som ni vet, mycket enkla: The first rule of äta är att det blir mer angenämt om man har ätit något annan i förväg. En lite mer pedagogisk snabbingång till för-ätandet som koncept finns här.

Disclaimer: För-ätar-lasagnen måste stå i ugnen i typ 20 minuter. Jag personligen brukar därför välja den som för-ätning för de tillfällen där min fru och jag under kvällen ska infinna oss på sociala aktiviteter där jag inte känner någon. 20 minuter är nämligen precis lagom lång tid för att hinna för-dricka tre-fyra glas Captain Morgan och julmust. (Jag blandar dem 50/50, för att jag tror på ett rättvist samhälle, men tycker man att det verkar överdrivet kan man ha i mer Captain Morgan.)

Känner alla sig redo? Fint. Var och en får hitta på sin egen signal, men när ni hör den signalen är det dags att vända blad.

Då börjar vi.

Jag börjar med att steka köttbullar. Jag vill inte vara den som håller på och mästrar och spelar viktig, men jag tycker faktiskt att köttbullar är den absolut viktigaste delen av att göra en bra lasagne.

När de är färdigstekta lägger jag dem på en tallrik med majonnäs, sweet chili-sås och rostad lök. Sen äter jag dem. Och sen börjar jag med lasagnen.

Och det eviga bråket mellan olika lasagneskolor är förstås: ”Kött i botten eller lasagneplattor i botten?”. Jag gillar ju inte konflikter. Så jag kör bacon i botten.

Ovanpå baconen lägger jag Västerbottensost. För att jag tänker mig att det är det som grisen hade velat.

Ovanpå Västerbottensosten lägger jag herrgårdsost och mozzarella. Det behöver man förstås inte göra om man inte vill, ”var och en är sin egen lasagnes smed”, som min pappa brukar säga. Och jag är inte den som tvingar på någon någonting. Men som man fick lära sig redan av skolsköterskan i mellanstadiet: I dagens samhälle, där vi är alltmer stillasittande och äter allt mer konstgjorda halvfabrikat, är det faktiskt viktigt att äta från hela ostcirkeln.

Tänk på det.

Ovanpå baconen och osten lägger jag lasagneplattor. När jag lägger på dem brukar jag låtsas att jag är den där skurken i Dödligt Vapen som gjorde sig av med liken av sina fiender genom att gjuta in dem i betonggrunden i höghus som hans byggföretag höll på att bygga.

Men det är inte jätteviktigt för själva receptet.

Om man till exempel hellre vill låtsas att man gömmer liken under en gräsmatta som man håller på att lägga om på Råsunda så dömer jag ingen. (Men det är faktiskt bara sjukt, ni borde snacka med någon om det.)

Sen steker jag i alla fall köttfärs. Det är bra om man har lite vätska i den så att den blir riktigt fyllig och saftig.

Vilken slags vätska man vill ha är förstås helt upp till en själv. Man kan till exempel ta vatten.

Jag brukar ha öl.

Och vitlökssmör.

När köttfärsen börjar bli färdigstekt är det många kockar som gör en god sås genom att ha i passerade tomater, buljong, puré och kryddor och sedan låter det puttra tålmodigt i en gryta i 30-40 minuter för att verkligen runda av alla smaker och få dem att ”gifta sig med varandra”.

Jag brukar inte orka det. Så jag drar i en burk tacosås hot istället. Jag är ingen kristdemokrat eller så, men min grundinställning är faktiskt att tomat och kött gott kan leva tillsammans utan att behöva få det sanktionerat av kyrkan.

(Om man inte vill ha tacosås hot kan man förstås ta tacosås medium istället. Om man, ni vet, hatar frihet och demokrati och så.)

När köttfärsen och tacosåsen har blivit lagom geggig (det ska se ut lite som om någon har stekt ett rep) breder jag ut den över lasagneplattorna. Jag brukar tänka mig att plattorna är ett klickgolv och att jag har lyckats övertyga min fru att få lägga en heltäckningsmatta gjord av kött ovanpå det. (Ibland är det svårt att tänka sig just det eftersom hon ofta står bredvid mig och skriker ”NEJ” när jag tänker mig just det, men jag brukar göra så gott jag kan.)

Ovanpå köttfärsen ska man enligt kokböckerna ha bechamelsås.

Jag brukar ta bearnaisesås istället. För det låter nästan likadant men är mycket godare.

Sen lägger jag på nya lasagneplattor. Och ovanpå dem lägger jag en hög stekt chorizo, kabanoss, salami och lök.

Om man är lite mer traditionellt lagd och tänker ”mäh! Det DÄR har man FAN inte i en LASAGNE!” så går det förstås bra att göra som man vill med det här momentet.

Man kan till exempel strunta i löken.

Sen gör jag bechamelsås. För någon ordning får det ju ändå vara liksom.

Jag gör den på mjöl, smör, mjölk och vispgrädde.

Jag brukar ha lite extra smör och vispgrädde. Om någon säger att man inte ska det så brukar jag vråla ”DET DÄR ÄR SÅ JÄVLA TYPISKT JANTE-SVERIGE!”.

Inte för att det har något med jante-lagen att göra eller så, alltså, men så fort man skriker så där så brukar folk genast bli väldigt upptagna med att förklara att de faktiskt inte alls menade så och att de faktiskt röstade borgerligt och tycker att ”såna som Zlatan” är en ”frisk fläkt” här i Sverige.

Jag brukar inte lägga mig i exakt vad de vill ha sagt med det. Men det brukar ge mig lugn och ro att ha i mer smör och vispgrädde.

Ni som har följt den här bloggen ett tag vet förstås att jag helst använder ekologisk vispgrädde. Eftersom jag verkligen hatar när man sätter vispgrädde i bur.

Ovanpå korv-och-lök-röran häller jag mer bechamelsås.

Och mer ost.

Sen lägger jag på nya lasagneplattor. Och mer köttfärs.

Personligen tycker jag att det ger ett sympatiskt intryck att dra över lite rökt skinka också. Men det måste man förstås inte. ”Smaken är som röven, klöven”, som min gamla gymnastiklärare nere i Skåne alltid sa. (Han sa i och för sig också att han hade varit med i en James Bond-film och jag är nästan säker på att det inte är sant, så jag kan inte gå i god för att det där om smaken är sant heller.)

Ovanpå det lägger jag i alla fall feferoni.

Ni vet.

Så att skinkan inte ska tro att den är något.

Ovanpå det häller jag mer bechamelsås. Och några skivor bacon. Och en skvätt bearnaisesås. Och mer ost.

Sen lägger jag på nya lasagneplattor. Och mer köttfärs. Och lite mer bacon. Och täcker alltihop med två lager cheddarost och lite mozzarella.

Och ja, jag vet precis vad ni tänker.

”Ingen Västerbottensost?”

Så sen lägger jag på lite Västerbottensost också.

Sen drar man bara in alltihop i ugnen och går och tar en tre-fyra drinkar och kollar på ett avsnitt av Vita Huset. (Det är rekommenderat, men inte obligatoriskt, att välja det avsnittet där Charlie Young är med för första gången och vinner presidentens förtroende genom att komma på att han har glömt sina läsglasögon på sängbordet i residenset.)

När det ser gött ut är det färdigt. Då tar man ut formen ur ugnen. Glöm inte att formen är väldigt varm så man behöver något att hålla i den med så man inte bränner sig. Jag brukar ta min ”Riktiga män väger över 90 kilo”-t-shirt. Men om man vet var min fru har lagt grytlapparna så kan man säkert använda en sån också.

Om man vill får man gärna använda någon tjusig garnering. Man äter ju faktiskt med ögonen också. Jag tycker att rostad lök och nachochips är väldigt trevligt. Men jag har förstått att det kan vara väldigt individuellt.

Och.

Ja.

Sen är det bara att äta.

Det är givetvis inte ett tvång att direkt efteråt gå på fest och bli ganska berusad och börja berätta den där om två irländare i en båt för någon som kanske eller kanske inte är min frus chef.

Men om ni gör det får ni gärna höra av er och berätta hur det gick.