Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Game on

 |  Publicerad 2012-10-11 12:20  |  Lästid: 2 minuter

Min fru och jag var, som nämnts på denna plats tidigare, på sjukhuset tillsammans med vår son i helgen för att hälsa på hans nyfödda kusin.

Och, tja. Nyfödda barn imponerar inte svinmycket på tvååringar nuförtiden. Så kan man väl säga. Vår son kastade några pliktskyldiga blickar på det lilla underverket, sa hej och klämde lite på underverkets fot. Fick de obligatoriska naawen från vuxenvärlden, and moved on, så att säga.

Resten av tiden på sjukhuset ägnade han åt att först öppna alla dörrar han kunde hitta för att se vart de ledde. Sen gick han runt, runt inne i sjukhusrummet och öppnade alla garderober och alla lådor för att se vad som fanns i dem. I en av lådorna hittade han ett ihopvikt papper. Han tog genast detta och stoppade det i fickan. I en annan låda hittade han en nyckel. Han iakttog den länge, som om denna upptäckt var av stor vikt för fortsättningen av den här dagen. Sedan sprang han plötsligt ut i sjukhuskorridoren med nyckeln i högsta hand och försvann runt ett hörn. När jag hittade honom några minuter senare gick han metodiskt runt och provade nyckeln i alla låsta dörrar han kunde hitta. Han tittade frustrerat på mig när jag anlände, skakade uppgivet på huvudet, och såg ut som att han PRECIS var på väg att lämna nyckeln till mig, när han plötsligt sken upp som om han just kommit på något som förändrat allt.

Han rusade förbi mig. Ner genom korridoren. Runt ett hörn. När jag hann ifatt honom stod han framför en av hissarna. När dörrarna öppnades sprang han in i den och pekade frenetiskt åt mig att lyfta upp honom. Bredvid raden av knappar till respektive våning fanns nämligen ett nyckelhål, i vilket sjukhuspersonalen måste sätta korrekt nyckel för att kunna komma till en av de våningar som jag antar är operationssalar.

Det är svårt att beskriva besvikelsen i en tvåårings ögon när den slumpmässigt upphittade nyckeln från en låda i en byrå i ett av sjukhusrummen inte ledde honom direkt till denna hemliga våning i byggnaden.

Men som stolt pappa gick jag själv givetvis raka vägen tillbaka och berättade det här för hela min frus släkt. Inte för att jag redan nu ska sätta någon press på det lilla barnet eller så. Man vill ju liksom inte vara den där jobbiga kvävande föräldern som målar upp ett framgångsscenario för en tvåårings liv som ingen vuxen människa i världen kan leva upp till. Men ändå, liksom. Den här inställningen. Det metodiska utforskandet. Uthålligheten. Det är ju ändå svårt som förälder att inte se hur detta kommer forma hans framtid.

FATTAR ni hur bra han kommer bli på tv-spel eller?

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:27