Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Going home

 |  Publicerad 2012-06-17 20:27  |  Lästid: 2 minuter

Jag antar att jag, om någon verkligen tvingade mig att förklara varför jag älskar det här spelet, skulle säga att det beror på att det skapats av en instinkt snarare än en tanke. Jag älskar fotboll för att den är intuitiv. Om det kommer en boll rullande mot oss på gatan så sparkar vi på den. Av den enda anledningen att vi inte vet hur man låter bli.

Det är inte rationellt att älska den här sporten av samma anledningar som det inte är rationellt att älska saker över huvud taget.

Så om någon undrar varför det inte har dykt upp några nya inlägg på den här bloggen den här helgen så beror det väl, antar jag, på det. Jag ska inte säga att fotbollen fortfarande är samma sak för mig som den var när jag var 9 och Sverige åkte hem från Italien utan att ha tagit en enda poäng och jag grät i tre dagar. Eller när jag var 11 och de förlorade semifinalen mot Tyskland och jag bankade mig själv med knytnävarna på låren tills de var så svarta av blåmärken att jag haltade i mer än en vecka. Eller när jag var 13 och Henrik Larsson rusade fyrtio meter rakt in i famnen på Thomas Ravelli och det var en sån där sommar när allt var möjligt. Den här sporten var ett träd jag hängde upp alla mina hopp och drömmar i då. Den var det väldigt länge. Den var på många sätt fortfarande det när Anders Svensson sköt i stolpen i Japan och när Teddy Lucic blev utvisad i Tyskland. Sen kom det andra träd att hänga upp andra sorters hopp och drömmar i. Att hänga upp någon annans hopp och drömmar i. Och man förändras. Man får perspektiv.

Men jag behöver fortfarande ett par dagar. Det är fortfarande som att tappa lungorna nerför en trappa.

Men det kommer en måndag. Det kommer ett VM-kval. Livet går vidare. Och om det kommer en boll rullande på gatan imorgon så kommer vi sparka på den.

Lik förbannat.

Vi hörs då.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:56