Vi var på en restaurang. Och de hade ett lekrum. Och min son var på det där humöret där han beter sig som Sonic the Hedgehog hade gjort efter en flaska Jägermeister och ett halvt flak danska Red Bull-kopior sista natten på campingområdet på Roskilde. Men nu visade det sig alltså att just den här restaurangen hade tänkt på just den sortens eventualiteter, så de hade ett lekrum. Så min son och jag gick dit. Och inne i det där lekrummet fanns det ett litet tält. Och min son kröp in i det och stängde dörren och skrek: “TROLLA BORT MIG PAPPA!”
Så jag gjorde vad alla ansvarsfulla vuxna hade gjort i den situationen. Jag såg till att dörren till tältet, eller vad nu dörrar till tält heter, var ordentligt stängd. Och sen sa jag högt och tydligt: “Simsalaborta, trolla bort alla korta!”. För det var vad jag kunde komma på med så lite tid för förberedelser. Och efter det hade jag en liten dans. För jag tänkte att det behövde vara lite mer ceremoniellt, om man nu ska låtsas att man ska trolla bort insidan av ett helt tält.
Och sen väntade jag. Och andades väl ganska tungt, eftersom jag inte dansar ceremoniellt så värst ofta.
Och sen blev allt oroväckande tyst.
Och sen öppnade jag tältet och då var min son borta.
Och då gjorde jag det som alla ansvarsfulla vuxna hade gjort i den situationen. Jag tänkte: “Shit. Jag är fucking Harry Potter.”
Men, jo, sen visade det sig alltså att min son hade krupit ut genom ett hål i baksidan av tältet. Och smugit ut ur lekrummet bakom en massa kuddar. Och sen var det några minuter där när vi inte visste exakt var han var.
Så det har visat sig att jag inte är Harry Potter. Jag är bara en dålig förälder. Det är faktiskt en ganska vanlig förväxling. Jag tror i alla fall att det är en ganska vanlig förväxling. Jag tror bara inte att folk vill prata om det.
Det kan faktiskt vara en dold folksjukdom.