På kontoret (som vi ganska nyligen flyttade in i).
Jag: (Tittar ut genom fönstret) Shit, det där huset mittemot står fasen ganska nära alltså.
Min vän N: (Tittar ut genom samma fönster) Verkligen.
Jag: Man ser ju rakt in i lägenheterna.
Min vän N: Väldigt nära, onekligen.
Jag: Jag antar att du tänker på samma sak som jag.
Min vän N: (Nickar allvarligt) Att utsikten ger upphov till vissa tvångstankar?
Jag: Ja! Eller…nä…va?
Min vän N: (Pekar ut genom fönstret mot en av balkongerna på huset mittemot) Ja? Att man tänker att om jag hade stått på den där balkongen så hade jag varit tvungen att pröva om jag skulle kunna hoppa till balkongen bredvid.
(Tystnad)
Min vän N: Ja, du vet. Som hemma hos mig, där det finns en vädringsbalkong två meter bredvid och en meter nedanför min, vilket ju i teorin borde ge den optimala hoppvinkeln för att rekonstruera stuntet som Jackie Chan gör i scenen vid parkeringsgaraget i Rumble in the Bronx. Det stör mig helt obeskrivligt. Jag kan inte gå ut på balkongen längre.
(Längre tystnad)
Jag: (Pekar på fönstret) Jag menade mer “vi kommer få se sjukt många människor nakna”.
Min vän N: Jaså du tänkte så.
Jag: Mmm.
Min vän N: (Skakar allvarligt på huvudet.) Då är svaret nej. Jag tänkte inte på samma sak som du.
