icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 26 september 2012 12.18

Håkan. The rising.

Jag vet inte om ni minns min vän N:s och min hypotetiska kontorskollega Håkan.

Kort resumé för nytillkomna, hur som helst: Håkan uppfanns av min vän N på vårt förra kontorshotell. Lite för att vi hade ett skrivbord över och ett alldeles för stort kontor, och lite för att vi på så vis kunde komma undan städveckan utan att ansvaret lades på oss personligen. Håkan har även varit behändig i min vän N:s ambitioner att göra främlingar paranoida samt för att få bättre bord på restaurang.

Men, jo. Det var ju ett tag sen, det. Han har så att säga varit på en rätt jävla lång timeout, Håkan, kan man säga.

Tills idag.

Imorse kom jag nämligen in på kontoret och hörde min vän N omnämna Håkan flera gånger i ett telefonsamtal. Det lät allvarligt. Min vän N talade dämpat, orden tycktes tyngda av sorg och oro.

När han så småningom la på och jag frågade vem han pratat med, såg han däremot upp och ryckte bekymmerslöst på axlarna. ”Försäljare”, svarade N. ”Om vad?” frågade jag. ”Äh, han har ringt ett par gånger och frågat efter Håkan bara”, svarade N. ”Varför…frågar han efter Håkan?” undrade jag. Och då harklade sig N lite och medgav att ja, jo, nä, han frågade väl per definition inte d-i-r-e-k-t efter Håkan f-ö-r-s-t-a gången han ringde. Men han hade frågat efter ”den som har hand om telefoni- och kommunikationstjänsterna i ert företag”. Och då hade N svarat ”ja! Vad roligt att du frågar! Det är Håkan!”. Varpå försäljaren hade bett att få bli kopplad till Håkan. Varpå min vän N i inte helt kortfattade ordalag hade förklarat att Håkan tyvärr var på tjänsteresa just nu, men förväntades tillbaka på måndag.

”Och nu ringde försäljaren tillbaka?” undrade jag. ”Nejnej, han ringde tillbaka i måndags”, svarade N. ”Och vad sa du då?”, undrade jag. ”Jag sa som det var, att Håkan inte kommit tillbaka än och att vi helt ärligt inte riktigt vet var han är”, svarade N. ”Och nu ringde han tillbaka för att se om Håkan var tillbaka?” undrade jag. ”Nejnej, han ringde tillbaka igår”, svarade N. ”Och vad sa du då?”, undrade jag. ”Jag sa som det var, att vi allihop börjar bli jävligt oroliga faktiskt, för det är inte alls likt Håkan att inte höra av sig på det här sättet”.

Jag samlade ihop denna information och funderade en stund. Frågade sedan N vad samtalet med försäljaren nu precis hade handlat om. N ryckte på axlarna. ”Nämenduvet, jag sa som det var. Kandahar är ju fortfarande en jävligt instabil region va. Vi hoppas förstås på det bästa, men helt ärligt befarar vi det värsta.” Sedan drog N ett djupt andetag och såg uppriktigt ledsen ut. ”Det är ju extra tragiskt med familjen, va.”

Som jag förstår det försökte försäljaren avsluta samtalet ganska många gånger, men N hade tydligen ett djupt uppdämt emotionellt behov just idag av att få prata av sig med någon som verkligen hade tid att lyssna.

32 minuter, för att vara exakt, enligt N:s samtalslogg i telefonen.

Jag vet inte exakt hur troligt det är att försäljaren ifråga kontaktar min vän N igen. Men om han gör det har N stora planer på antingen ett scenario där han ”bjuder in försäljaren till ceremonin, du vet, det blir bara de allra närmaste men jag känner att vi har den sortens band du och jag, Håkan hade diggat dig som fan”, eller ett där försäljaren ringer och får lyssna på hur N pratar med ”General Francis X. Hummel” på andra linjen. ”Det är ju skarpt läge nu vet du, Navy Seals är på väg att frita Håkan från kidnapparna!”. N har köpt nya högtalare och laddat ner helikopterljud till datorn och allting.

Det finns dagar där jag känner att min vän N och jag kanske har för lite att göra på våra jobb.

Det brukar förstås gå över, men det finns verkligen dagar då jag känner det.

Annons

51 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons