Home away from home
Det var alltså Alla hjärtans dag igår, så vi lät våra barn sova över hos sin farmor och farfar medan min fru och jag checkade in på hotell över natten.
Man tycker ju kanske att vi borde ha lärt oss, men det hade vi alltså tydligen inte. Vi tänkte att barnen var tillräckligt stora nu för att det inte skulle uppstå avundsjuka och besvikelse, men det var ju förstås bara att glömma. Istället skapade alltihop precis som förra året bara en sjukt stor konflikt mellan barnen och oss när vi väl kom hem igen runt lunchtid idag och sanningen kom fram. Fullt förståeligt, visserligen. Det växer ju ganska lätt fram en viss irritation när halva familjen har fått mer än ett dygn där man inte behövt bädda själva, inte behövt laga mat själva, inte blivit tjatade på och inte blivit avbrutna när man pratar om något viktigt utan istället blivit serverade frukost på sängen, fått sovmorgon och kuddmeny och små små små chokladbitar när man anlände, haft höghastighets-wifi, utsikt över vattnet, shuttle service, bubbelbad, late night snack menu tillagad per önskemål, extra mjuka morgonrockar, välfylld minibar, alla tänkbara tv-kanaler, ständig uppassning vid minsta behov, och den andra halvan av familjen är min fru och jag.
Jag tycker faktiskt inte att det är så speciellt konstigt att min fru och jag kanske uppfattades som en aning bittra när ungarna stod och skröt om all den här skiten.
Inget ont om hotellet, alltså.
Men min fru har redan nu slagit fast att nästa år vill hon ha som Alla hjärtans dag-present att jag och barnen bor på hotell och att hon får checka in hos mina föräldrar.
