Igår.
Min fru: (Kommer in i vår sons rum) Vad gör ni?
Jag: (Försöker vända blad) Vi läser.
Vår son: (Vänder tillbaka till förra sidan)
Min fru: Är det fortfarande Nicke Nyfiken?
Jag: (Försöker vända blad) Ja.
Vår son: (Vänder tillbaka till förra sidan)
Min fru: Hur många gånger har ni läst den nu?
Jag: (Försöker vända blad) Det är tolfte gången i rad nu.
Vår son: (Vänder tillbaka till förra sidan)
Jag: Men vad ÄR ditt problem? Vi har REDAN LÄST den sidan!!!
Vår son: (Vänder tillbaka till sidan innan det)
Jag: (Tappar möjligen besinningen en smula) Men herregud! Nicke åker iväg i rymdraketen! Mannen i den gula hatten vinkar! Och sen hoppar Nicke ut i fallskärmen! Väntar du på att det ska hända något annat tolfte gången vi läser den eller!?
Vår son: (Vänder tillbaka till förra sidan)
Jag: (Höjer kanske eventuellt rösten en liten aning) Nä…men vafa…vet du vad? Pappa kanske OCKSÅ hoppas att det ska sluta annorlunda den här gången! Har du tänkt på det? För när man måste läsa den här hundra gånger varje kväll så slutar det kanske med att man kanske hoppas lite att det plötsligt ska uppstå ett oförutsett elfel i kabinen och att det ska starta en brand som sprider sig till bränsletanken och att hela Nickes rymdraket ska explodera och att apan ska förgås i en storm av eld och aska!
Min fru: (Ganska argt) Men Fredrik!
Jag: VAD!?
Min fru: Nu får du faktiskt skärpa dig.
(Tystnad. Paus för eftertanke.)
Jag: Visst…okej…men det är bara det att, vafa…tolv gånger. TOLV gånger har vi läst den här. Bara ikväll. Vi har typ 50 olika barnböcker men han vill BARA läsa den här hela tiden!
Min fru: Barn tycker om upprepning.
Jag: Barn är fan inte kloka.
Min fru: Mmm. Hur många gånger har du sett första säsongen av Vita Huset nu igen?
(Tystnad)
Jag: (Försöker vända blad) Det är en helt annan sak.
Vår son: (Vänder tillbaka till förra sidan)
Min fru: Verkligen? På vilket sätt då?
(Längre tystnad)
Min fru: (Nickar nöjt) Sååå…om ni ändå är upptagna med det här då så går jag och tar ett bad så länge.
Vår son: (Vänder tillbaka till förra sidan)
(Fru lämnar rummet. Son pekar på apan. Skrattar. Vänder till förra sidan.)
Jag: FÖR ATT DET ÄR SKILLNAD BARA!!!