Annons

Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.

 

Hur min dag har varit?

Jo tack, bara bra tack. Jag har varit i Malmö faktiskt, tackar som frågar. Tidningen City, som jag skriver krönikor för, bjöd in mig att föreläsa (true story!) för sin redaktion på deras inspirationsdag (observera avsaknad av citationstecken).

Jag ger er en stund att smälta detta.

Så.

Ja. Eftersom min son numera går på förskolan och alla andra jag känner är upptagna med det här ”jobb” hela dagarna (förutom min vän N, som är bortrest på något slags konvent för japansk bambuflöjts-entusiaster) tyckte min fru att detta lät som en bra ide. Det muttrades något om att jag ”behöver öva lite socialt”, men det fanns indikationer på att det möjligen även delvis hade att göra med att jag då inte skulle kunna gå hemma och laga lunch hela dagen och stöka till i köket. (Vilket väl, om vi ska vara ärliga, hade varit det närmast till hands liggande alternativet.)

Anywho.

Jag flög från Arlanda vid åttarycket imorse med bara handbagage. Kände mig väldigt businessfolk. Åt frukost på Max. (Grand de luxe cheese’n bacon-mål+Frisco cheese’n bacon-burgare vid sidan om, det var smakligt tack, tackar som frågar). Kände mig så som jag tänker mig att businessfolk måste känna sig när de äter frukost på Max. Satt sedan bakom en fyraåring på planet som skrek ”ALLA MÅSTE STIGA AV OCH BAJSA” när vi landade. Kändes inte så businessfolk. Men jag ropade i alla fall ”+1”, för det är ju så man gör i de sociala medierna när man håller med om något nuförtiden (de sociala medierna är stort bland kidsen). Jag tyckte att det ganska roligt. Fyraåringens mamma såg inte ut att tycka att det var riktigt lika roligt. Men jag antar att hon kanske inte har Twitter.

Hur som helst. Väl framme i Malmö åkte jag in till stan och skrotade runt lite och kollade på sladdar i några timmar så som man gör, innan jag åkte till det ”konferenscenter” jag var ombedd att infinna mig på vid 11. Där slussades jag in i ett klassrum med en whiteboardtavla och 30 eller så utbildade journalister klädda i naturfärger, och ombedd att berätta lite om vad jag egentligen pysslar med på dagarna.

Det brukar ju av tradition möjligen inte alltid gå helt friktionsfritt när utbildade journalister och jag ska samtala om god journalistik och pressetik och sådär, så jag försökte raskt leda över ämnet på min blogg. Ni vet, ”virala fenomen” och ”klickratio” och ”vikten av att bygga en fungerande bloggfikakultur”, såna grejer. Viktiga grejer. Tänkte att det här löser sig nog om jag bara nickar och använder ord som ”synergieffekt” lite då och då.

Tyvärr ville journalisterna dock gärna istället leda tillbaka ämnet in på mina krönikor, och vilka ”tekniker” jag använder när jag skriver dem. Vilket till en början visserligen gick ganska bra. Eftersom jag sa som det var. Att jag inte riktigt har ”tekniker” mer än att jag har blivit ganska bra på att skriva med en hand utan att spilla senap i Mac-högtalaren. Eller, ja, det gick i alla fall ganska bra ungefär tills jag vände mig om och fick syn på den där whiteboardtavlan och tänkte ”den DÄR kan jag använda!”. Lite sådär som en berusad panda kanske hade vänt sig om och fått syn på ett par skridskor och tänkt ”vänta nu…”.

Och sen gick det förstås lite åt helvete.

Det är så här i efterhand en smula oklart e-x-a-k-t vad som pågick de direkta minuterna efteråt men jag tror att jag snurrade in mig i något slags resonemang om att det här med att skriva krönikor är ”lite som att skriva en poplåt”, med ”vers och bryggor och refränger och sådär”. Och så började jag rita upp det på tavlan. Och ungefär när jag skulle förklara vad ett ”stick” är i mina krönikor, och försökte med ”som ett gitarrsolo, fast som ett skämt”, då blev det väl rätt rörigt. Det blev det väl.

Men sen var det lunch. Och då ordnade det upp sig. Jag är rätt bra på lunch.

En av de närvarande journalisterna twittrade samtidigt en sammanfattning av dagen:

Och:

Varpå jag förstås gjorde det enda rationella om man vill framstå som påläst och smart inför utbildade journalister.

Varpå jag fick svaret:

Och då åkte jag hem.

Man fick kanelbullar på flyget.

Jag åt tre.

Så allt som allt var det, om man lägger ihop alla komponenter, en bra dag tycker jag.

Vad har ni gjort?

Dela (37)
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar