Hur sömnbristen som följer med ett nyfött barn påverkar mig. Lite mer exakt.

Imorse. Runt 07.30.

Jag: (Stirrar på ringande telefon på köksbordet) VAFAN!!!???

Fru: (Kommer springande med den där sortens panik i blicken som hon brukar ha tills hon inser att jag inte har tappat något av barnen i något) Vad skri…åh. Okej. Du har inte tappat någon av dem. Varför skriker du då?

Jag: (Tittar på telefonen på bordet. Tittar på telefonen som min fru håller i sin hand.) Är det där min telefon du har i handen?

Fru: Ja.

Jag: (Pekar, möjligen en smula oproportionerligt anklagande, på telefonen på bordet.) Och det här är din telefon?

Fru: Ja.

Jag: (Eventuellt lite onödigt konfrontativt) Vad fan håller du på med då? Försöker du ge mig en hjärtattack?

Fru: Vad snackar du om?

(Viss paus för eftertanke)

Jag: Alltså...vänta nu. Du ringde din telefon från min telefon alldeles nyss?

Fru: (Med en faktiskt inte helt och hållet rimlig höjd på sucken) Ja. Eftersom du alltid tar fel telefon när du går upp, så att jag aldrig vet var min är. Så jag tog din telefon från fönstret i sovrummet och ringde min för att få veta var du hade lagt den.

Jag: Ah. Det låter mer rimligt.

Fru: Vad...trodde du hade hänt här precis, Fredrik?

Jag: Men vafan du vet. Jag såg telefonen ringa. Och så var det jag som ringde.

Fru: Och då trodde du att du ringde dig själv?

Jag: Jag hann börja jobba på ett par parallella teorier...

Fru: (Börjar se skeptisk ut) Kommer det här bli som den där gången när du trodde att du hade fått mejl från dig själv och hade läst den där boken om parallella universum och du tappade greppet helt?

Jag: Jag trodde för fan inte att det var parallella universum! Jag pratade om tidsresor och jag sa att det hade ju varit sjukt flummigt om jag mejlade mig själv från framtiden!

Fru: (Ganska bestämt) Nu vill jag att du ger mig barnen.

Jag: (Möjligen en smula kränkt) Men vafan! Det var ju inte det att det var jag som ringde som förvirrade mig, det var att jag såg att det inte var min telefon som låg här!

Fru: (Tar ganska bestämt det minsta barnet ifrån mig) Kom här nu, älskling. Pappa tror att han ringer sig själv från framtiden nu igen.

Jag: Ja...alltså...vafan. Jag hann bli lite upprörd över att om jag nu ringde från framtiden så hade det väl fan varit artigt att ringa till mig själv först!

Fru: Ditt framtida jag kanske visste att ditt nutida jag aldrig vet var du har lagt din telefon.

(Lång paus för huvudvärk.)

Fru: Eller så var det mitt framtida jag som ringde ditt nutida jags telefon från ditt framtida jags telefon för att ditt framtida jag fortfarande inte har lärt sig att ta rätt telefon.

Jag: Alltså...är du allvarlig nu eller ironisk nu?

(Onödigt lång tystnad)

Fru: (Skakar överdrivet sakta på huvudet)

Jag: Jag bara frågar!

Fru: Herregud.

Jag: Vafan...det är bara det här med sömnbristen...du vet att jag blir lite förvirrad...och du vet ju hur det var inatt när hon vaknade hela tiden...och så var hon vaken i tre timmar och sen somnade hon vid fem och sen vaknade han vid halv sex!

Fru: Du är medveten om att jag var där, va?

Jag: (Djupt skamset andetag) Jag vill inte låta egoistisk, älskling. Men om jag inte får sova snart så kommer jag börja gråta.

Fru: (Tar det ena barnet i famnen och det andra barnet i handen och lämnar köket) Jag vill inte låta egoistisk, älskling. Men om inte du får sova snart så kommer VI börja gråta. Gå och lägg dig.