icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 5 april 2013 23.32

I was told you have a story that will make me believe in God

Min son är snart tre år och han går igenom en fas just nu där han tror att han är en robot.

Det är inget konstigt med det, givetvis, jag hade själv mina betänkligheter kring om jag verkligen egentligen inte var en robot ett halvt dygn eller så när jag var i tjugoårsåldern och backpackade i Thailand och, ja, ni vet. Jag antar att det är typ samma sak. Många treåringar går säkert igenom en robotfas. Jag är övertygad om att frågespalterna i föräldratidningarna har ett mallsvar om att det är helt normalt och inget att oroa sig för.

Problemet, rent logistiskt, är ju tyvärr bara att han inte har fått för sig att han är den där typen av robot med artificiell intelligens som bit för bit upptäcker sitt eget medvetande och tids nog vänder sig emot sina mänskliga härskare och försöker göra revolution. Eller, ja, ni fattar. Den där revolutionsgrejen hade ju varit sjukt osoft men om vi hade åtminstone hade stannat vid den artificiella intelligensen och förmågan att ta egna initiativ så hade ju ändå robotfasen varit lite mer jävla hanterlig när man ska göra honom färdig för förskolan.

Som det är nu kan roboten nämligen inte göra ett endaste dugg utan att man har programmerat in rätt kommando på kontrollpanelen på robotens tröja. (Kontrollpanelen sitter på tröjan trots att man byter tröja men det är helt enkelt bara den sortens logiska inkonsekvenser som treåringar skiter fullständigt i). Man kan därför inte stå i badrummet och ropa på roboten utan måste helt enkelt bege sig ut i lägenheten, hitta roboten ståendes i nåt hörn, trycka in ”gå till badrummet”-kommandot på kontrollpanelen och sedan följa efter roboten till badrummet. Dyker det upp en tröskel på vägen behövs ett ”stig över tröskeln”-kommando. Kommer det en dörr i vägen går allt åt helvete. Det är lite så som livet hade sett ut om den administrativt ansvarige på avdelningen för vab-anmälningar hos Försäkringskassan hade fått bygga en robot, kan man säga.

Så hela min morgon ser ut så nu. Rätt knapp för att sätta på strumpor. Rätt knapp för att sitta i bilstolen. Rätt knapp för dricka sin mjölk utan att få kortslutning.

Det var så här livet blev. Jag har förlikat mig med det.

Och så, ikväll, vid klockan 19.15, så upptäcker jag plötsligt något högst märkvärdigt. Av en ren händelse avslöjar nämligen min son, då jag råkar trycka på fel knapp för borsta-tänderna-kommandot, att han om man frågar honom rakt upp och ner om var en viss knapp är belägen på kontrollpanelen MÅSTE svara sanningsenligt. Och jag blev lite ställd av det, när det först hände. För jag vet ju inte exakt var han plockade upp hela den här robotskiten från början. Men jag antar att det var i förskolan, och tydligen har någon liten nitisk spelledarunge där alltså inpräntat en sorts true-to-character-nerv hos min son så till den milda grad att han inser att robotar är oförmögna att ljuga. Så han visade mig var borsta-tänderna-knappen satt helt utan protester.

Och då tittade jag på honom.

Och han tittade på mig.

Och jag kunde ana att han djupt därinne bakom den tomma robotblicken tänkte ”skit också”.

Och så tog jag ett kvickt andetag och frågade liksom lite i förbifarten ”var sitter gå-och-sova-knappen?”. Och då blängde han ursinnigt på mig, suckade en suck så djup att man kunde kasta mynt i den utan att höra dem slå i botten, och sedan pekade han gränslöst motvilligt på en fläck på tröjan. Och då tryckte jag där. Och då gick han och la sig. I sin egen säng. OCH SOMNADE.

Jag vet att det inte kommer funka imorgon. Jag vet att det aldrig kommer hända igen.

Men jag kommer minnas den här kvällen för evigt.

Annons

12 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons