Ibland är det det jag gör när jag “åker till kontoret” också
Fru: Var är bilnycklarna?
Jag: I min kavaj, tror jag. Jag hade den på mig när vi var hos Sara och Anders på middag.
Fru: (Tar ut min kavaj ur garderoben, tömmer fickorna, stirrar på mig)
Jag: Skit också.
Fru: (Håller papper i handen) Vad är det här?
Jag: Det är inte som du tror.
Fru: Inte som jag tror?
Jag: (Harklar mig) Nej...det är...du vet.
Fru: (Viftar besviket med pappret) Fattar du hur det känns att hitta sånt här i sin mans kavaj? Fattar du att jag inte kan lita på dig längre då?
Jag: Jag är...ledsen. Det var inte planerat. Det bara...hände.
Fru: (Skakar på huvudet, knycklar ihop pappret i handen) Är det det här du gör när du smyger iväg sådär och inte vill berätta var du ska?
Jag: Nej...inte varje gång. Det här var en, alltså, det hände bara den här enda gången. Jag lovar.
(Tystnad)
Jag: Okej, det har hänt några fler gånger.
Fru: Bakom min rygg?
Jag: Ja. Du hade aldrig låtit mig...du vet.
Fru: Så du ljög och gick ut och hittade dem någon annanstans?
Jag: Jag hade inte planerat det. Det bara...
Fru: "Hände"?
Jag: Mmm.
Fru: (Håller fram pappret) När?
Jag: När jag sa att jag skulle gå och lägga mer pengar på parkeringen.
Fru: Vi hade precis ätit efterrätt!!!
Jag: Ja. Jag vet inte vad jag ska säga. Sara och Anders gör fan skitsmå efterrättsportioner. Jag gick förbi en lite kiosk, och, du vet...det var bara en sandwichglass.
Fru: (Gräver i den andra kavajfickan)
Jag: Okej. Det var tre sandwichglassar.
Fru: (Tittar allvarligt på mig) Du var borta i fyrtio minuter, Fredrik.
Jag: Det var rätt långt till bilen...
Fru: (Skakar på huvudet)
Jag: Och...du vet. Kiosken låg rätt långt åt andra hållet...
Fru: Det är en fråga om tillit, det här, Fredrik.
Jag: Du vet, det finns kvinnor som hade blivit GLADA att de där papperna i deras mans kavajficka inte var lappar med små hjärtan och telefonnummer!
Fru: (Himlar med ögonen) Om jag hade hittat en lapp med små hjärtan och ett telefonnummer i din kavaj så hade det gått till tjejen som KÖR GLASSBILEN!
(Tystnad)
Jag: Det är en kille, faktiskt.
Fru: Va?
Jag: Som kör glassbilen vid oss. Anton.
Fru: (Masserar tinningsrna, skakar långsamt på huvudet, vänder sig om och går.)
Jag: Jag bara SÄGER. Rätt ska väl fan vara RÄTT!