If you liked it then you should have put a ring on it

Okej.

Så det började väl egentligen med att vi köpte en plastgran. Det är väl inte helt klarlagt exakt varför vi gjorde det men jag vill minnas att det var något om miljön och träd och att någon skulle komma hit med allergier och städning och skit. Min fru å sin sida hävdar att det var något om att jag lovade att åka och köpa en riktig gran i tre veckor och sen inte orkade.

Hur som helst.

Vi köpte en plastgran.

Och idag skulle vi packa ner den i lådan igen. Så jag gjorde det. Och min fru stod bredvid och frågade om hon skulle göra det för hon sa att hon visste hur man gör och då sa jag att det visste väl för fan jag också. Det är ingen flerstegsprocess. Det är en gran som ska stoppas ner i en låda. Det är bara det momentet. Det är fysiskt, biologiskt, kemiskt, teoretiskt och hypotetiskt omöjligt att INTE veta hur "man gör".

Så vi bråkade om det en stund.

Och sen delade jag plastgranshelvetet i tre delar och då höll min fru på och sa att det nog skulle gå lättare om jag inte pratade i telefon samtidigt. Och då sa jag att jag pratade med bilförsäljaren och då sa hon att vi ska inte köpa någon ny bil och då sa jag att det har för fan inte med saken att göra. Och sen la jag ner de två första delarna av plastgranshelvetet i lådhelvetet och det gick bra. Och då sa jag till min fru att där såg hon och då sa hon att det gjorde hon. Och sen pekade hon på den sista delen av plastgranshelvetet, som händelsevis även var det största delhelvetet, och frågade hur jag skulle lösa det där problemet.

Och då började jag lösa det problemet.

Och jag vet inte om ni har försökt stoppa ner en plastgran i en låda någon gång men man måste liksom hålla skiten i famnen och försöka krama ihop alla grenarna och sen pressa ner den i lådhelvetet innan en av dem fälls ut igen, för då fälls hela skiten ut igen, som ett jävla paraplyhelvete. Ett jättestort grönt paraplyhelvete som sticks. Det är lite som det där programmet med de där veterinärerna i Australien som åker runt och samlar in krokodiler som knallar runt i radhusområden, och så bara får de ett anrop och bara "bla bla bla mate" och i nästa klipp ränner de runt i shorts i nån IT-konsults gillestuga och brottas med en människoätande Lacostelogo stor som en Peugeot 206 samtidigt som kameramannen mumlar "vi får hoppas att inte mamman kommer tillbaka medan vi är här bara".

Så är det. Fast krokodilen har ett svinstort paraply också. Som sticks.

Så till slut sa min fru att jag kanske bara skulle sprätta upp hela sidan på lådan, trycka in hela plastgranen, och sen tejpa ihop lådan runt om. Och då sa jag att det var en fullständigt idiotisk idé. Och sen testade vi det. Och när jag väl hade fått in hela helvetet i helvetet så fick jag ligga på golvet och krama lådan som om den precis hade harklat sig och börjat snegla över golvet efter sina underbyxor och sagt att alltså jo men det här hade ju varit en härlig natt och allting men att nu hade den visst ett möte som den måste iväg på men att den, du vet, den ringer mig.

Och så tejpade min fru hela lådan runtom under tiden.

Och eftersom lådan buktade ut ganska mycket där jag liksom inte riktigt hade lyckats trycka ihop alla plastgransgrenshelvetena fick hon tejpa rätt många varv. Det gick väl åt en och en halv rulle sån där brun isoleringstejp kanske. Så när allt var färdigt insåg vi att nästa år kommer vi behöva skärbrännare och domstolsbeslut om husrannsakan för att öppna skiten igen. Och då sa min fru "varför gjorde du inte bara som jag sa från början?" och då sa jag "det är tillverkningsfel på lådan" och då sa hon "sure" och då sa jag "käft" och då tittade hon väldigt länge på mig och la huvudet på sned och frågade "var är din telefon älskling?".

Och då gick jag och hämtade hennes telefon och ringde min telefon och då började det ringa inne i lådan.

Och nu har jag suttit här i tjugo minuter och funderat på om det är värt det eller om jag bara ska gå och köpa ett nytt telefonhelvete istället.