Annons

Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.

Annons
 

Igår

Det var en sådan dag igår då det inte dök upp några blogginlägg här. Det var en märklig dag. Och jag hade inget att skriva.

Jag är förstås djupt medveten om att åsikterna kring den allmänna kvaliteten på det jag skriver kan variera ganska så kraftigt, vilket jag verkligen har den allra största förståelse och respekt för, men det är ändå sällan det händer. Att jag inte har något att skriva. Det var många år sedan sist, tror jag.

Vår son fyllde tre år igår. Han fick Lego och pussel och han lekte spöken och tigrar och han fick välja en egen sång på förskolan. Han fick en papperskrona med sitt namn på och hans mamma och morfar tog med honom på hamburgarrestaurang. Hans farfar och farmor var här också. Hans faster skickade presenter från andra sidan haven. Han åt tårta till frukost, blåste ut alla ljus nio gånger innan gasen i hans farfars braständare tog slut. Och jag hann tänka mycket på att det var en sådan dag som förmodligen, hur mycket den än betydde för honom just då, kommer betyda oändligt mer för alla runtomkring honom under alla år som kommer. Alla vi som får privilegiet att minnas att vi var där.

Min svåger och hans fru ringde på morgonen, tillsammans med min sons yngsta kusin, och sjöng ”ja må du leva” för honom över högtalartelefonen. Vår son har nyligen lärt sig säga ordet ”älska”, och när vi hade lagt på luren och var på väg till förskolan räknade han upp namnen på alla han älskar. Det är en ganska lång lista när man är tre. Hans kusiners namn kommer ofta först.

Så det var en väldigt stor dag för honom, igår. Det är ju det att fylla tre. Gigantonormt jättestörst. Och jag var inte här när han kom hem från förskolan.

Så det var en märklig dag. Inte bara för att jag inte hade något att skriva.

Jag har inte så många minnen av mina egna kusiner i vuxen ålder som jag skulle önska. Jag har inte haft den kontakten med dem som jag borde ha haft. Det är, som det alltid är med sådana saker, ingen annans fel än mitt eget. Man växer upp och man blir väldigt mycket vuxen på en och samma gång och man får en egen familj och man skaffar sig väldigt mycket liv som kommer i vägen för telefonsamtal man borde ha ringt någon gång eller mejl man borde ha skickat. Kontakter man borde ha tagit upp.

Men det är en märklig sak med kusiner, även när man inte hörs mer än i bästa fall någon gång om året, att så många av ens allra tidigaste barndomsminnen inkluderar dem. Jag minns alla söndagsmiddagar hos farmor och farfar. Hur vi lekte gömma nyckeln i deras vardagsrum. Såg på tecknat ihopträngda i farfars fåtölj. Jag minns att jag och min äldsta kusin slogs ibland. Som kusiner gör. Att han var min idol. Som kusiner är.

Jag minns att vi en gång, när vi fortfarande var väldigt små, av misstag åt glass med kaffesmak. Jag minns inte exakt var eller exakt när. Men det är fortfarande den vidrigaste smakupplevelse jag haft i hela mitt liv, och den minns jag in i minsta detalj. Vi har delat ytterst få vuxna minnen, min äldsta kusin och jag, men det är en på många sätt fin sak från vår barndom att ha fått dela med honom så här i efterhand: Minnet av att vi med chockad vrede exakt samtidigt lärde oss att det någonstans i världen finns en ondska så hänsynslös och fruktansvärd att den kan förstöra glass.

I övrigt var vi förstås väldigt olika på väldigt många sätt, han och jag, både som barn och som vuxna. Han älskade till exempel att springa. Den enda gången jag springer är om någon försöker komma före mig till kylskåpet, men han orienterade, sprang dubbla marathon, fyrdubbla ibland tydligen. Han hade mycket hjärta, säger de som sprang bredvid. Jag skrev i ett blogginlägg någon gång att det vackraste ord jag vet är ”puls”, men jag hade nog kunnat skriva ”hjärta” också. Det är en fin sak att ha i en människa. Mycket hjärta. Jag träffade människor igår som kände honom, som var hans närmaste vänner, som sprang med honom. Och de älskade honom så mycket att ord blåser bort. Jag satt bredvid hans familj och alla deras minnen av honom. Och det är svårt att möta sådana människor, uppriktigt genuina och vackra människor och all deras ohöljda kärlek till någon de stått så nära hela sina liv, och inte själv känna sig som en inkräktare. Att inte känna att man tränger sig på, när allt man själv har med sig är kaffeglass och gömma nyckeln från farmor och farfars vardagsrum för ett helt liv sedan. Det är svårt att inte vilja be om ursäkt.

Men min äldsta kusin hade mycket hjärta. Alla som kände honom säger det. Hjärta för kvinnan han älskade och barnen han avgudade och de där skogarna han kutade i. Det slutade slå en eftermiddag för några veckor sedan, det där hjärtat. Trettiosju år gammalt och pappa till två som knappt börjat slå. Ingen kan förklara varför. Ibland kan ingen det. Det är inte rättvist. Det är inte rätt. Det bara är. De är märkliga på det sättet, hjärtan. Att vi fortfarande förstår så lite om dem.

Och han var en av de bra. En av de enastående. För alla som levde med honom.

Begravningen var igår, bedövande vacker. Den rymde den sortens överflöd av kärlek som kan svepa människor med sig, så överväldigande att de som älskade honom mest av allt orkade skratta sönder sorgen efteråt. Han levde ett vackert liv, jag fick veta det av alla som var där. Men jag kände honom inte så som jag borde ha gjort, inte den han blev som vuxen. Så jag kan inte förstå hur det känns att begrava ett barn. Ett barnbarn. En förälder. En bror. En bästa vän. Den oändliga vidden av ett brustet hjärta. Det enda lilla mikroskopiska i allt det där som jag kan förstå är att jag ljög när jag skrev att det vackraste ord jag vet är ”puls”. Det är det inte. Det vackraste ord jag vet är ”pappa”. Min son skrek det när jag kom hem igår. Och sedan sjöng han för mig.

Så det var en märklig dag. Och jag hade inget att skriva. Jag vet inte om jag egentligen har det idag heller.

Men den här bloggen har alltid primärt varit en plats för dumheter och trams, i den mån sådant får passera som underhållning. Den kommer återgå till att vara det senare idag. Den kommer fortsätta vara det imorgon. Och om den någon gång har fått er att flina eller fått tiden på en busshållplats att gå aningen snabbare eller så, då är det allt jag önskar mig av den.

Men skulle den här bloggen någon gång ha varit ett tidsfördriv ni skulle vara beredda att betala något för, då får ni gärna tänka på Hjärt-Lungfonden idag. På telefonnummer 0200-88 24 00 eller på Hjärt-Lungfonden.se

För en man med mycket hjärtas skull. Och för alla andra hjärtans skull.

Allt räknas.

Det var bara det jag ville säga.

Jag ska leka spöken och tigrar med min son nu. Och eventuellt äta glass med kaffesmak.

Dela (0)
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar