icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 27 mars 2013 14.21

Ingen speciell anledning

Jag tänker lite på det här med sociala kontrakt. Tysta överenskommelser mellan främlingar om hur man förväntas bete sig under vissa omständigheter för att samhället ska bli uthärdligt att samexistera i. Min fru och jag var ju ute i lördags. Som folk. Och jag är ju inte ute jätteofta, och när man inte är det så är det rätt svårt att inte bli rätt osäker när man är det. Man blir så att säga aldrig så medveten om de där sociala kontrakten som när man inte riktigt har en aning om vilka de är. Och det blir rätt förvirrande när saken man gått ut för att göra är att sitta inne och titta på standup. För ett av de viktigaste sociala kontrakten på standup är att man inte ska skratta för högt. Vilket jag inte alls häver ur mig som en värdering eller någon form av personlighetsanalys, det är helt enkelt bara något som alla som sätter sig ner på sin plats i en stolsrad där avståndet till främlingen i raden framför är sådant att ni i rätt många kulturer skulle anses behöva gifta er efteråt för att inte dra skam över byn relativt omedelbart blir instinktivt medvetna om. I en lokal som hade fått ditt säte i ett Ryan Air-plan att framstå som en panoramavy ur Life of Pi finns det ett lika omedelbart som oundvikligt socialt kontrakt mellan dig och främlingarna omkring dig att era skratt från och med nu och i 90 minuter framöver är att betrakta som instrument i en symfoniorkester. Vi kommer bli tvungna att behöva spela på dem i samma tonart och i samma tempo för annars kommer vi bli tvungna att behöva döda varandra. Om 10 000 människor går till samma plats för att skratta förutsätter det helt enkelt ett solidariskt ansvar att inte låta sitt eget skratt konsumera de andras skratt. Och när någon då ändå gör det så betraktar vi per automatik den individen som en hänsynslös egoist och när vi kommer hem efteråt och någon frågar hur det var på standupen så fräser vi ”det satt en jävel framför mig och skrattade högt HELA JÄVLA FÖRESTÄLLNINGEN och det förstörde fan HELA JÄVLA UPPLEVELSEN för mig!”.

Och då frågar personen som ställt frågan ytterst försiktigt ”men…är det inte meningen att man ska skratta på standup?”.

Och då fräser vi ”DET ÄR FÖR HELVETE ETT SOCIALT KONTRAKT!!!”

Man kan aldrig vinna den diskussionen.

Det är som att försöka förklara att det är störigt med den där gubben på gymmet som alltid svettas så mycket på alla maskiner. Eller att det var jobbigt på den där konserten med den där tjejen som stod bredvid dig och sjöng med i alla låtar. Eller att du är trött på att aldrig kunna dricka sprit i en bar utan att någon blir outhärdlig full och ska börja hålla på.

Eller, vänta nu. Jag kanske skulle kunna förklara det med fyllo-liknelsen.

Jag skulle kunna försöka med det, nu när jag tänker på det. Jag ska fundera lite mer på det.

Och nu när jag googlar så inser jag att jag eventuellt har missuppfattat den exakta betydelsen av ”socialt kontrakt”.

Det här blogginlägget är inte på väg någonstans.

Jag har bara inte haft så mycket att göra idag.

Annons

9 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons