Insikter, söndag morgon i regionen kring 06.15.

När ditt barn och du sitter mittemot varandra väldigt, väldigt, väldigt tidigt söndag morgon och äter frukost, och ditt barn tittar väldigt länge på dig.

Och du är väldigt trött, och sitter och tittar ner i din tallrik. Och ditt barn tittar på sin mat, och sedan på dig. Och du fortfarande tittar ner i din tallrik.

Och ditt barn till sist suckar. Lyfter sin sked. Betraktar den länge, betraktar sin mat, och sedan för skeden fram och tillbaka i luften och säger ”VOOOOM”.

Och ditt barn sedan tittar på dig igen. Och du fortfarande tittar ner i din tallrik. Och barnet då sätter skeden i sin mat, lyfter den upp i luften, säger ”VOOOM” högt för sig själv och sedan för skeden till sin mun.

Och du tittar på ditt barn. Och ditt barn tittar på dig. Och ingen av er säger något.

Och sedan sätter barnet skeden i sin mat igen, lyfter upp den i luften, för den fram och tillbaka framför sig några gånger och säger ”VOOOMVOOM” högt för sig själv. Och sedan för barnet skeden till sin mun igen.

Och sedan fortsätter detta tills barnets tallrik är tom.

Det är då du tittar upp, betraktar alltihop, och sakta inser att du nu alltså officiellt har nått nivån som förälder där du konsekvent har varit så tråkig att ditt barn nu har gett upp allt hopp om ditt underhållningsvärde så långt att det nu har börjat leka flygplan med sig själv för att övertyga sig själv att äta.

Jag antar att det antingen gör mig till en fantastisk eller helt värdelös pedagog.

Det var, när det hände, alldeles för tidigt på morgonen att lista ut vilket.