Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

It’s a Skåne thing

 |  Publicerad 2012-07-13 19:42  |  Lästid: 2 minuter

Jo.

Som den lite mer Rain Man-lagda delen av läsekretsen möjligen listade ut av inläggen under gårdagen har det alltså vankats semester för bloggen de senaste dagarna. Den företogs förstås, som sig bör, på den sortens sydligare breddgrader där man har extra vokaler på allt och bara hurrar tre gånger i slutet av födelsedagssånger. (Även om vissa icke nämnda delar av familjen medelst hot om kraftiga matrelaterade embargon förbjöd mig att sjunga “Goin back to my roots” när planet landade på Sturup, vilket om jag får säga det själv faktiskt dämpade stämningen av homecoming en hel del.)

Extra läglig var denna geografiska omlokalisering givetvis för vår tvåårige son, som alldeles nyligen lämnat sin tågfas, bussfas och lastbilsfas för att gå all in på traktorfasen.

För säga vad man vill om Solna kommun, men för den traktorintresserade är ju en folkbokföringsadress där lite vad Sahara är för äventyrsbadsentusiasten. Så när nämnda tvååring insåg att han nu landat på en plats där antalet traktorer är i runda slängar 3,5 per capita (vid ett tillfälle stod, true story, två grannar i mina föräldrars trädgård spejandes ut över en åker som tillhör en av grannarna ifråga och sa "är den där röda din? Inte? Vems faaan kan den vara då?") gick han således fullständigt jävla primatexkrement.

Och det var ändå i-n-g-e-n-t-i-n-g mot euforin som utbröt när grannen beslutade sig för att klippa gräs, och rullade in framför mina föräldrars altan med den här:

Och, jo.

Ni fattar ju vad det betydde.

Efter att jag själv testkört den, och min fru i inte så värst omtänksamma ordalag refererat till det som "världens minst skräckinjagande drive-by", tog hon själv ut hela ekipaget på en halvtimmeslång spinn ner mot havet.

En underhållande detalj med gräsklippare av den här sorten är dock att om föraren reser sig från sätet är den programmerad att genast av säkerhetsskäl stänga av motorn. Och eftersom min fru väger marginellt mer än en påse skridskor, och tomtmarken på den skånska sydkusten inte direkt är golfgreensjämn, innebar det att motorn stängde av sig ungefär var femte meter.

Och jag ska inte ljuga för er.

Detta roade mig rojalistiskt.

Eller, ja. Ni vet. Det gjorde åtminstone det tills det var min tur att köra igen. Och min son, som satt i släpkärran, då genast började gestikulera hysteriskt att han ville att jag skulle sitta med honom i den. Och jag, som då trodde att det var någon sorts lek och därför inte ville vara den där farsan som inte leker med min son, beslutade mig för att göra honom till viljes och satte mig bakom honom.

Och han då omedelbart pekade lyckligt på förarstolen på gräsklipparen och hojtade "MAMMA!!!".

Ungar, alltså.

De har fan ingen som helst respekt för cementerade könsroller.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:52