It’s on like Donkey Kong

Jo. Det blev alltså en tyst dag här på bloggen igen igår. Ursäkter och ursäkter för ursäkten och ursäkter för ursäktsursäkten och så vidare. I vanlig ordning. Men mina, skavisäga, lätt kampsportsintresserade vänner från Helsingborg var uppe i Stockholm och vi var på UFC-galan i Globen. Och när jag säger “lätt kampsportsintresserade” menar jag att de gillar kampsport som normala människor gillar…ja. Jag vet inte. Fotboll.

Jag har ju nu inte varit någon UFC-konnässör på minsta sätt tidigare, mer än att jag uppskattar de udda avsnitten av bråkochgråtsåpan Ultimate Fighter av och till och streamar en och annan titelmatch i efterhand, och min egen hands on-erfarenhet av kampsport sträcker sig väl i bästa fall till att jag en gång lyckades slå ihjäl en kvart. För en oinvigd åskådare kan ju upplevelsen live dessutom till att börja med väldigt mycket påminna om det som en amerikansk sportskribent i tävlingsformens begynnelse refererade till som “en jävligt våldsam form av kama sutra”. Men, ja, ni vet. Sen sitter man där i sju timmar. Och sen händer det ju något med en.

Så när jag väl hade bekämpat min det-heter-faktiskt-HONOM-tourettes över att publiken skanderade det grammatiskt inkorrekta “slå han på käften” varje gång en svensk var i ringen, och upptäckt tjusningen i att popcornförälska sig i en lätt överviktig amerikan som promenerar in i ringen till en powerballad istället för hiphop eller sånt där untzuntz som tycks vara gängse norm, får jag väl erkänna att jag var fast i det här som portionssnus i nytorkat spackel. Jag deltog till och med i vadslagningen. (Min strategi var att satsa pengar på den snyggaste av de två som skulle upp i ringen, efter teorin att om du har som jobb att slåss med folk och fortfarande ser ut som om du är med i ett pojkband så är du förmodligen förbaskat bra på att slåss.) Jag skulle väl säga att utfallet av det var i runda slängar 50/50. Men hur som helst: Jag kom hem från Globen och var ganska uppe i varv och min fru började muttra om att hon aldrig borde ha släppt iväg mig eftersom det sista den här familjen tydligen behövde tydligen var att jag blir “besatt” av ytterligare en sak som konsumerar varenda lördagseftermiddag. Men det är ju just det som är det FINA här, insisterade jag. För nästan alla UFC-galor går ju i USA, så med tidsskillnaden sänds de mitt i natten i Sverige.

Och vi ska få vårt andra barn i augusti.

Fattar ni? När vi fick vår son och jag låg i soffan och vaggade hans vagn med foten varenda natt någonstans mellan akut sömnbrist och koma såg jag alla avsnitt av M*A*S*H och Dog The Bounty Hunter på den där konstiga TV4-kanalen längst bak i digitalboxen, så jag kommer ändå behöva något nytt att göra den här gången. Det här intresset kommer helt enkelt utvecklas sig till en svinbra deal för alla!

Eller, ja.

Förutom möjligen undantaget det här då med att min fru påpekade att symfonin av vuxna män som knäar varandra i tinningarna eventuellt inte direkt är en sömnmetod för spädbarn rekommenderad av internationella barnläkarförbundet eller så.

Men det måste ju finnas ett sätt att jobba runt det. Det kanske finns någon barnversion på Youtube där Händige Manny chokeholdar nån Teletubby in i submission eller så.

Jag tror att vi kan få det att funka.