Ja. Jag vet att han är tre år gammal.
Jag vet att man måste ha tålamod.
Men först skulle han bada. Och han ville inte. Så vi bråkade om det. Och jag vann. Och sen skulle han byta kläder. Och han ville inte. Så vi bråkade om det. Och jag vann. Och sen skulle han borsta tänderna. Och han ville inte. Så vi bråkade om det. Och jag vann. Och sen skulle han gå och lägga sig. Och han ville inte. Så vi bråkade om det. Och jag vann.
Och då trillade han och slog armbågen i sängramen. Och jag ska inte ljuga för er, det kändes liksom lite som att han fejkade. Fattar ni? Men han är ju tre år gammal. Och han grät. Så jag gick och hämtade ett plåster. Och då ville han ha ett plåster till, för att den andra armbågen inte skulle känna sig utanför. Så då gick jag och hämtade ett plåster till.
Och då somnade han.
Och jag stod kvar där ASLÄNGE för att kontrollera så att han inte fejksov.
Och sen gick jag runt i vardagsrummet ett par timmar med Xbox. Och sen somnade jag. Och någon gång tidigt imorse kom han insmygande i vårt rum och kröp upp i vår säng. Och jag märkte inte det. Och imorse vaknade jag med ett plåster på varje ben.
Jag har jävligt håriga ben.
Så jag vet att han är tre år gammal.
Men det är krig nu.