Ja. Ni får ursäkta den låga uppdateringstakten här.

Jag var tvungen att ägna morgonen åt att jobba.

Åka till ställen. Prata med folk. Ställa frågor. Lyssna. Skriva grejer och skicka dem som bifogade dokument i mejl. För att sedan omedelbart efteråt få skicka ett nytt mejl där man ber om ursäkt för att man glömde bifoga filen i det första.

Såna saker.

Sen har jag ätit lunch med min vän och kontorskollega N. Det blev hamburgare. Vi pratade om Liselotte Lööf.

Ja, det kanske möjligen kräver en närmare förklaring varför just Liselotte Lööf var vårt primära samtalsämne just idag. För några av er kanske det till och med krävs en förklaring angående vem Liselotte Lööf är. Men det är inte alls så konstigt som det låter. Saken är nämligen den att min vän N tidigare idag hade en samling skräp modell återvinningsstorlek som han behövde göra sig av med. Han åkte därför iväg till den underjordiska sopstation som ligger inhyst i Vanadisberget i centrala Stockholm.

Och saken är nu den att min vän N och jag har en kort, men intensivt fascinerad, relation med just den underjordiska sopstationen i Vanadisberget. Dels för att ”Vanadisberget” är ett sånt där vad min vän N gärna kallar ett ”inherently funny word”. (Det är till exempel alltid instinktivt skojigt att höra någon säga ”ja, fy fan, så jag drack fyra jägershots och en fernet och nästa grej jag kommer ihåg är att jag vaknade i bara underbyxorna inne i Vanadisberget”.) Men även för att min vän N och jag när vi flyttade in i vårt gamla kontor och hade köpt våra skrivbord och bokhyllor behövde åka dit för att likvidera de emballage möblerna levererats i från Ikea.

Att besöka Vanadisberget för första gången är en av mitt livs mest omvälvande upplevelser. Man svänger in från en av Stockholms största gator, rullar genom en liten stålgrind, och sedan sväljs man av ett enda stort mörker. Det tar flera minuter innan ögonen acklimatiserat sig så att man kan kisa genom dunklet och utröna konturer av gröna återvinningstunnor för plast och metall och jättelika blå containers för restavfall.

Vanadisberget heter alltså inte så för att vara coolt. Det är inget artistnamn. Det är ett riktigt jävla berg. Med två skitstora järnportar som sakta öppnar sig på knarrande gångjärn som om man var på väg in i Riddar Katos svarta borg i Landet Utanför. Och när man har slängt sitt skräp i de gröna tunnorna som finns längst in i de vindlande gångarna därinne, och svänger runt hörnet för att köra ut igen, då är man tvungen att passera mittemellan dubbla rader parkerade sopbilar, inbackade i perfekta rader med strålkastarna riktade rakt mot dig.

Hundratals av dem står där. Tysta. Mörka. Hotfulla.

Som förslavade Transformers.

Min vän N och jag talar ofta om Vanadisberget numera. Det har blivit en närmast mytisk plats för oss. Vem byggde den där sopgrottan? Vad finns längst in i den? Ännu mer sopor? Underjordiska tunnlar? Sten och eld och rytande balrogar? Kontorshotell?

Men idag. Idag hände något.

Idag hände något som förändrade allt.

För idag när min vän N kom till Vanadisberget var det…stängt. Berget var låst och övergivet. Som en plundrad ökenstad i en kampanj i gamla rollspelet Mutant.

Och under vår lunch någon timme senare googlade sig min vän N fram till att det tydligen har att göra med en uråldrig strid mellan Stockholms Stad och Stockholms mäktigaste miljöentreprenör. En gigantisk korporation som härskar över entreprenaden av stadens sopvärld.

Liselotte Lööf AB.

Exakt vad konflikten består i har vi inte riktigt förstått. Men Liselotte Lööf AB har bommat igen Vanadisberget. Sopstationen är stängd. Var de förslavade Transformerserna är vet ingen. Kanske gömmer de sig längst in i tunnlarna. Väntandes. Ruvandes på hämnd. Kanske får vi aldrig veta.

Min vän N och jag talade därför mycket och länge idag, medan vi åt våra hamburgare på Texas Longhorn, om vem Liselotte Lööf egentligen är. Vem hon egentligen är. Hur det kan komma sig att ett av landets största och mäktigaste renhållningsföretag bär just hennes namn. Jag tänkte mig först att hon var lite som Griselda Blanco, den fruktade kokainmaffiadrottningen av Miami. Sedan gled jag över till att vara mer inne på att hon var som en korsning mellan en kvinnlig version av Mr Fagin i Oliver Twist och hon den onda i Pongo och de 101 dalmatinerna. Sen tänkte jag att hennes sovrum ser ut som Prins Johns i tecknade Robin Hood, fast alla pengasäckarna är förgyllda sopsäckar. Och att hon har ett underjordiskt sopvalv i sitt hus, vaktat av drakar som sprutar förlamande eld på Liselotte Lööfs fiender.

Min vän N var dock mer inne på att hon var som den mystiska häxan Tia Dalma i Pirates of the Caribbean, som sitter och läser voodobesvärjelser och skelar med ögonen och svär läskiga grejer på jamaicanska.

Sen började han härma Tia Dalma. Satt och hojtade ”You’re a tärribell määän Davy Jonesss! Tärribell, tärribell määän!”.

Han gjorde det hela vägen tillbaka till kontoret.

Han sitter faktiskt mittemot mig fortfarande och gör det.

Det börjar, helt uppriktigt, bli ganska obehagligt.

Pratar ni om sånt här ni äter lunch med era kollegor?