Min fru och jag tittar på serien “Orange is the new black”, då och då. Om ni inte har sett den spelar det inte så stor roll. Den handlar om ett fängelse. De svär en hel del och pratar mycket om kyckling. Men det finns lite oväntat en intressant passage om barnuppfostran i avsnitt sju. När fångvaktaren Healy förklarar att fångarnas förtroenderåd är som “när din mamma sa till dig att du själv fick bestämma om du ville bada före eller efter middagen: Du blev blöt oavsett, men du trodde att du hade ett val”.
Jag tyckte mycket om det. Jag tyckte att det var väldigt symboliskt träffande hur relationen mellan barn och föräldrar egentligen ser ut. Och det känns faktiskt väldigt bra, när man tänker på det. Rogivande, nästan. Insikten om att det just nu finns miljontals föräldrar därute som badar sina barn, precis som jag gör med mitt. Och att alla de barnen tror att det är de själva som har bestämt när de ska bada, när det i själva verket är föräldrarna som har bestämt ATT de ska bada. Det känns bra, faktiskt, det gör det verkligen. Att man ändå har något form av kontroll, mitt i allt det här. Att man ändå är en bra förälder. Att barnet behöver en. Behöver reglerna och auktoriteten som man bär med sig. Den tydliga hierarkin. Det känns bra.
Eller, ja. Sen påminde förstås min fru mig om att när hon kom in i badrummet ikväll så satt vår son på toalettstolen och pekade med toalettborsten och instruerade mig om var jag skulle tömma de små plasthinkarna, medan jag sprang fram och tillbaka och fyllde hela badkaret med vatten från vasken i köket. Eftersom det vattnet “är mjukare vatten”.
Men fram till dess. Det kändes bra fram till dess.