Jag bara säger

Alla småbarnsföräldrar vet hur dåligt man mår när ett av ens barn trillar och slår sig. Det var allt jag sa.

Man mår jättedåligt när de slår sig. Man känner sig som en jättedålig förälder. Även om man vet att det inte alls var ens eget fel. Även när man inte ens själv var där när det hände. Man tar ändå på sig skulden. Man fattar att man inte kan skydda barn mot allt, men man VILL ändå. Det är så det funkar.

Och barn lyckas fan slå sig på de mest märkliga sätt, alla som har varit i närheten av ett vet det. När jag var liten brände jag en gång ögonbrynet på en spisplatta, körde en trampbil nerför en källartrappa och fastnade med hörselgången runt en sån där couronnestötpinne inom loppet av en vecka. Jag åt även stearinljus, och min mamma säger fortfarande att det kanske är därför jag har lite dålig koncentrationsförmåga.

Så jag bara säger.

Barn är med om grejer. Hela tiden. Och ibland är de med om flera grejer på väldigt kort tid. Och då är det naturligt att ställa sig själv frågan: "Undrar om sjukvårdsrådgivningen lagrar telefonnummer? Undrar om de...dömer mig."

Det var bara det jag sa.

Det finns eventuellt folk som kommer HÄVDA att jag har insinuerat att jag vid något enstaka tillfälle har varit med mina barn på vårdcentralen så många gånger i tät följd under pulkasäsongen att jag i tillfällen av svår föräldraångest har övervägt att, likt tonåringar som står utanför Systembolaget och ber främlingar köpa ut öl, be en förbipasserande förälder som ser mer ansvarsfull ut än jag att gå in med mitt barn och låtsas att det är deras eget.

Men jag vill bara påpeka att det aldrig har hänt.

Jag har ljugit för sjukvården om andra grejer, men aldrig om mina barn.

Eller okej. Det har hänt en gång att jag ljög för en läkare om att jag varit i slagsmål på krogen för att jag hade en blåtira och var rädd att hornhinnan eller vad det heter hade lossnat eller vad den nu gör när man blir blind, och i själva verket var det min dotter som hade råkat slå en leksaksbil i ansiktet på mig. Eller hon betedde sig i alla fall som att hon hade råkat göra det. Hon var rätt sur för att jag hade spillt yoghurt i hennes hår men jag är nästan säker på att det inte var meningen att träffa mig i ögat.

Och golare har inte polare. Så jag sa inget.

Men annars.

Tro inte vad ni hör. Av till exempel min fru.

Eller om ni råkar jobba inom sjukvården och svarar i telefonen när jag ska förklara hur det gick till när jag eventuellt bröt ett finger och ett av mina barn står i bakgrunden och skriker "PAPPA LÅTSADES ATT HAN VAR EN NINJA!".

Vi är en normal familj.

Jag är en nästan helt funktionell förälder.

Jag är nästan helt säker på det.