Jag bara säger

Det är en väldigt känslig tid i en liten pojkes liv.

Det är väldigt mycket känslor att upptäcka på en och samma gång.

Man undrar om det är normalt. Man undrar om alla andra har vetat hela tiden och inte sagt något. Man börjar fundera över om man själv egentligen alltid har vetat. Om man bara har försökt förtränga den här insikten från sig själv. Man blir rädd. Man blir arg. Man blir ledsen. Man känner sig sviken. Förnekelse. Ilska. Förhandling. Depression. Och slutligen, motvilligt men oundvikligt efter en trötthet som känns som om den skulle suga ner hela din existens i ett mörkt hål under dina fötter: Acceptans.

Allt förändras efter den där stunden. Livet är inte längre en oskuldsfull plats fylld av sorglös lek. Man blir vuxen på ett ögonblick och världen blir sig aldrig lik igen.

Jag skiter i att hans mamma himlar med ögonen.

Han är tre år gammal och har precis insett att pommes frites (gött) tillverkas av potatis (inte gött).

Det är en förvirrande fas för alla.