Annons

Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.

Annons
 

Jag borde ha skjutit budbäraren när jag hade chansen. Det är vad jag borde ha gjort.

Ibland har jag ett ganska hetsigt humör. Vi har ju pratat om det här tidigare. Och jag har ju som vi också tidigare pratat om blivit tillsagd av lite olika personer att lära mig att hålla det tillbaka. Lugna ner mig. Chilla. Bete mig vuxet.

Så. Igår bråkade jag då med en kundtjänstmedarbetare på en stor svensk myndighet.

Eller, sanningen är att jag faktiskt i-n-t-e bråkade med en kundtjänstmedarbetare på en stor myndighet.

För jag har nämligen blivit tillsagd av personer i min omedelbara närhet att jag inte längre får ta ut min ilska över stora myndigheters informationspolicys över kundtjänsten. För det är, tydligen, inte kundtjänstens ”fel”. Och det är tydligen inte så man gör när man är ”vuxen”.

Och det här var nu, ska sägas direkt, inte alls något viktigt ärende. Det var frågan om ett papper som jag fått skickat till mig, som skulle fyllas i och skickas hit eller dit. Jag var osäker på om det var hit eller dit. Så jag ringde och frågade.

Det visade sig dock snart att kundtjänstmedarbetaren inte riktigt visste svaret på frågan jag ställde, och därför valde den av svenska myndigheter så väl beprövade strategin att istället börja svara på en helt annan fråga. Som hon valde ut helt utan min inblandning, som om hon dragit fram den på ett stort hjul i olika neonfärger på myndighetens kontor.

Jag hade nu, som den uppmärksamme läsaren kan dra sig till minnes, beslutat mig för att inte lägga skulden för detta på kundtjänstmedarbetaren ifråga. Så jag frågade om jag kunde få bli kopplad till en handläggare i ärendet. Det kunde jag inte, svarade kundtjänstmedarbetaren med ett tonfall inte helt olikt tonfallet som jag föreställer mig att kundtjänstmedarbetaren hade använt om jag precis hade frågat om jag kanske kunde få ta en titt på kundtjänstmedarbetarens underbyxor. Det kunde jag inte få, förtydligade kundtjänstmedarbetaren, ”eftersom den här typen av frågor går alldeles utmärkt att ta direkt med kundtjänsten!”

”Och jag har precis svarat på din fråga!”, tillade hon sedan ganska bestämt.

Jag invände då att, nej, det hade hon ju inte. Och sedan försökte jag förklara att även om det nu visserligen på alla sätt var trevligt att få denna lilla sneak peak in i myndigheternas särskilda rutiner och reglementen för detta helt separata ärende som hon precis redogjort för, så skulle jag verkligen i händelse av att det inte var för mycket besvär uppskatta ett svar på min fråga i det ärende jag faktiskt ringde om.

Kundtjänstmedarbetaren bemötte detta med en suck så djup att en fotograf på Discovery Channel anmäldes saknad i slutet av den.

Kundtjänstmedarbetaren upplyste mig sedan, med ett tonfall som man som lekman kanske skulle referera till som ”en smula barskt”, om att det faktiskt banne henne var just att ”svara på min fråga” som hon gjorde. Jag opponerade mig en gnutta, med hänvisning till att hon faktiskt talade om ett helt annat papper än det jag höll i min hand. Kundtjänstmedarbetaren ställde sig då, med tonläget av en förhörsledare i The Shield, genast misstänksam till autenticiteten av mitt papper. Hon upplyste mig om att den sortens papper som jag talade om skickade myndigheten hon arbetade på minsann aldrig ut. (Det lät som att det eventuellt kan ha kommit lite, lite saliv på hennes datorskärm vid var och en av konsonanterna i orden ”minsann” och ”aldrig”, men om detta kan jag inte uttala mig helt bestämt).

Vi pratade efter det en stund om mitt eventuella motiv för att förfalska ett brev från en myndighet, missförstå mitt eget byråkratiska språk i det, i enda syfte att få en anledning att ringa till myndigheten ifråga och ställa frågor om ett ärende som inte existerade. Kundtjänstmedarbetaren stod, av allt att döma, fast vid att detta inte alls kunde uteslutas eftersom man med såna som jag faktiskt aldrig kunde veta så noga.

Jag började läsa högt ur brevet, i hopp om att detta skulle stilla hennes oro. Kundtjänsmedarbeteran avbröt och hävdade att jag missförstått dess innehåll. Jag läste högt ur brevet igen. Kundjänstmedarbetaren vidhöll att jag missförstått. Jag ifrågasatte hur hon tänker sig att man missförstår innehållet i något som man återger ordagrant. Kundtjänstmedarbetaren höjde då rösten och meddelade, på ett vad jag helt objektivt faktiskt skulle vilja referera till som inte superdupersympatiskt vis, att jag skulle ge fan i att avbryta henne när hon pratade.

När vi samtalat i ytterligare ett par minuter, angående saker så långt bortifrån mitt ursprungliga ärende att jag började oroa mig för att vi skulle behöva återföras till det av skallgångskedjor och spårhundar, gjorde jag ett nytt försök att ställa min första fråga. Kundtjänstmedarbetaren bemötte detta med en ny suck, som i all rättvisa ska sägas inte alls var djup nog att gömma Discovery-fotografer utan kanske på sin höjd en eller två journalister på den där sortens lokaltidningar som delas ut i din brevlåda under förevändning att det är ”samhällsinformation” och inte ”reklam”. Men jag påpekade hur som helst, givetvis väldigt ogenomtänkt, att allt det här suckandet faktiskt skulle kunna missuppfattas som att hon inte tog det jag sa på riktigt allvar. Kundtjänstmedarbetaren tog då ett djupt andetag och svarade att hon faktiskt ”pratar med folk hela dagarna och måste väl för FAN få lov att ANDAS!!!”.

Detta kunde jag förstås inte protestera mot, eftersom jag slöt mig till att jag kanske inte besitter den kompetens som krävs för att med fog kunna utröna exakt när en utandning egentligen blir en suck.

Så jag försökte istället på nytt förklara att jag ju nu trots allt ändå alltså satt här med ett papper i min hand, och föreslog att vi kanske ändå kunde utgå från vad som stod i det. Jag tänkte mig, förklarade jag, att det kanske skulle ta udden av den lite tråkiga stämning som jag nu upplevde kommit emellan oss. Kundtjänstmedarbetaren förklarade dock att det var fullständigt omöjligt eftersom hon mycket väl visste att några sådana papper som jag talade om, det skickade hennes myndighet aldrig ut. (Hon uttalade varje bokstav i ”aldrig” väldigt tydligt, lite som om problemet med hela vår diskussion hela tiden varit att jag var hörselskadad.) Jag invände att just det möjligen tedde sig en smula osannolikt eftersom jag nu faktiskt satt med pappret i min hand och läste innantill ur det. Hon påpekade att detta var omöjligt. Jag frågade om hon tyckte att vi i så fall borde högtidlighålla det vetenskapliga genombrott vi just åstadkommit på något sätt. Kanske med champagne och någon form av snittar eller så. Kundtjänstmedarbetaren tyckte då att jag var otrevlig. Trots att jag frågade om hon hade några särskilda allergier eller önskemål eller så.

Vi pratade om detta en stund.

När hon suckade så djupt igen att jag uppriktigt började oroa mig över arbetsmarknadens tillgång till dugliga lokaltidningsjournalister i framtiden, frågade jag om hon kanske ändå inte kunde koppla mig till en kollega någonstans som arbetade med den här typen av ärenden. Kundtjänstmedarbetaren svarade att detta kunde jag glömma, eftersom hon redan flera gånger svarat på min fråga. Jag försökte glömma detta, men misslyckades.

Vi pratade vidare.

Till sist, efter vad jag föreställer mig kan ha varit tjugo minuter eller så, informerade kundtjänstmedarbetaren mig (på ett sätt som en lekman kanske skulle ha refererat till som ”möjligen innehållandes ett uns snäsighet”) om att kundtjänsten nu faktiskt var på väg att stänga, och att jag därför helt enkelt fick återkomma imorgon. Jag frågade, som ett rent skott i mörkret vid det här laget, om hon ändå inte kanske kunde tänka sig att lämna ett meddelande till någon av handläggarna i det aktuella ärendet, och be dem ringa upp mig.

Kundtjänsmedarbetaren svarade att det kunde hon ”kanske” göra (hon uttalade ”kanske” som om det stavats med ungefär tre dussin ”a”). Men att jag då inte skulle förvänta mig ett svar av det raskare slaget eftersom man på den här myndigheten minsann hade mycket att göra och att mitt ärende knappast skulle placeras högst upp i prioriteringshögen. (Hon sa ”prioritering” lite på det där sättet som om det var en skål med soppa som hon tänkte garnera med lite olika grejer som av olika anledningar fastnat i flimmerhåren i hennes svalg och sedan servera mig den på den där typen av restaurang där man inte riktigt kan avgöra vad som är inredning och vad som är grovsopor.) Jag frågade om hon kanske, på en höft, kunde gissa sig till om återkopplingstiden handlade om tre-fyra dagar eller den genomsnittliga livstiden för en labrador retreiver.

”Det kan man inte veta!” svarade kundtjänstmedarbetaren. Och tillade ”Det är nämligen inte så det FUNKAR här!”.

Jag slöt mig vid det laget till att vi högst troligt kommit till vad min mamma ofta kallar ”vägs ände”.

Och jag tänkte en hel del på detta jag lovat min närmaste omgivning om att inte vråla oförskämdheter åt kundtjänstpersonal. Och så beslöt jag mig för att detta helt enkelt kanske bara är något jag måste lära mig att hantera för att kunna kategoriseras som vuxen.

Så jag tackade för hjälpen. Kundtjänstmedarbetaren muttrade något som lät ungefär som ”ja men tack SJÄLV ska du ha”, på ett sätt som faktiskt fick mig att känna att hon kanske inte riktigt menade det.

Jag la på. Knöt näven i fickan. För man får faktiskt inte skälla på kundtjänstmedarbetare.

Och jag var väl ganska arg. Det var jag kanske.

Men hur som helst. Ni vet hur det är. Det blir kväll. Det går en natt som aldrig kommer åter. Gryningsljuset rinner sakta ut över husen som om Gud spillt ett glas frukostjuice, människorna vaknar och borstar tänderna. Vi lämnar våra barn på förskolan och beger oss till våra arbeten.

Och så, klockan tio över åtta, ringde min telefon.

Det var en handläggare på myndigheten. Han presenterade sig med för- och efternamn.

Och han var handläggare. Inte en kundtjänsmedarbetare utan en handläggare. Jag vill att vi har detta tydligt och klart för oss. För ingen har sagt att jag inte får skälla på handläggare. Ingen har sagt att jag inte vid det här laget får vräka ur mig ett halvt dygns uppdämd vrede angående gårdagen över en nu fullständigt slumpvis utvald person som råkade få mitt telefonnummer på sitt skrivbord imorse.

För. Handläggare. Får. Man. Skälla. På.

Fattar ni? Game ON liksom!

Och nu måste ni förstå att jag inte bara gick in i den här skiten utan ammuniton. Att jag kom naken till en gunfight, liksom. Herregud, nej. Jag hade vid det här laget verkligen förberett mig med argument. Jag satt inte bara där och tänkte freestyla. Jag hade ringt en god vän som är jurist och rett ut allt finstilt i pappret jag fått från myndigheten ifråga. Det tog en och en halv timme, han fick ringa och väcka två kollegor. Jag hade besökt myndighetens hemsida. Jag hade läst på. Jag hade klickat på länkar. Jag hade laddat ner informativa faktablad i pdf-form.

Jag hade varit uppe större delen av natten.

När den här handläggaren från myndigheten ringde, då var jag on like Donkey Kong.

JAG VAR FUCKING REDO FÖR KRIG!

Fattar ni? Klart ni gör. Det vet jag att ni gör.

Och vad tror ni att den här handläggaren gör då? Va? Han ringer mig tio över åtta på morgonen och ber om ursäkt.

Om u-r-s-ä-k-t.

Han börjar med att fråga om han ”ringer och stör”. Och jag bara ”nä…”. Och då bara börjar han förklara att han har förhört sig noggrant hos kundtjänstmedarbetaren angående naturen av mitt telefonsamtal igår kväll. Han har gått in och sökt upp kopian av det brev som skickats ut till mig. Och han, säger han, förstår nu därför helt och hållet att mitt ärende behandlades ”högst oprofessionellt”.

”Vi ber givetvis om ursäkt”, säger han.

Om. Ursäkt.

Och vad skulle jag säga då? Va? Så jag bara mumlade ”nä, det gör inget”. Och så frågade han vad det var jag egentligen ville veta, och då sa jag att bara ville veta var jag skulle skicka det där pappret. Och då gav han mig adressen. Och då sa jag ”tack”. Och då sa han ”vi ber återigen om ursäkt”. Och då sa jag ”gör inget”. Och la på.

”Gör inget”.

Jag hann inte ens höja rösten!

JAG VAR VAKEN HELA FRIKKIN NATTEN FÖR DET HÄR!!!

Herregud.

Det är precis den här typen av skit som gör att folk hatar myndigheter. Det är allt jag säger.

Dela (1.9k)
Tweeta
 

Annons

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Annons

Laddar