Jag försöker bara bidra med värdefull erfarenhet här.

Fru: Så hur har det gått med inskolningen då?

God vän som precis har börjat skola in sin dotter på förskolan: Jo, jo, det har gått bra. Nu ska hon vara där utan mig idag, så får vi se hur det går. Men ja, du vet, det är ju så himla nervöst nu att lämna henne där och gå iväg. Man oroar sig ju för allt, att hon ska slå sig eller vad som helst. Hon känns ju så liten fortfarande.

Fru: Det kommer gå jättebra. Oroa dig inte.

God vän som precis har börjat skola in sin dotter på förskolan: (Nickar uppmuntrande åt sig själv) Jo, det är klart. Och det är ju spännande också! Alltså är det inte fantastiskt hur snabbt barnen utvecklar egna personligheter? *Namn på dotter* har bara gått på förskolan så här kort tid och man kan liksom redan se hur alla barnen liksom har tagit sin roll i gruppen. Ett barn är det roliga som får de andra att skratta, ett är det som alltid hittar på lekar, ett är liksom ensamvargen och ett annat är den där snälla kompisen som alltid är glad...det är så tydligt redan när de är så små.

(Tystnad)

God vän: (Efter viss eftertanke) Ja, det är förstås jobbigt också, för man ser ju verkligen redan hur några barn har hamnat fel i gruppdynamiken. Hur en har blivit den där som alltid hamnar i bråk, och hur en annan har blivit den där som alltid får skulden när något har hänt. Förstår ni hur jag menar?

(Tystnad)

Jag: Finns det något ryskt barn med lila hår som liksom sköter köket och som alla är rädda för eftersom hon förmodligen har åkt dit för mord?

(Aningen längre tystnad)

Jag: (Harklar mig) Jag har kollat rätt mycket på "Orange is the new black". Har du sett det?

God vän: Va? Nej.

Jag: Det är en tv-serie om ett kvinnofängelse. Det är lite samma gruppdynamik och uppsättning karaktärer som du beskriver. Fast det finns en religiös fanatiker som gör en kniv av en tandborste och ett rakblad oc...

Fru: Fredrik!

(Tystnad)

Jag: Sorry. Spoiler. Ingen dör eller så alltså. De blir bar...

God vän: (Med vissa ryckningar i ögonbrynen) Vad är klockan?

Jag: (Väldigt odramatiskt) Alltså, okej, du kommer vara mer avslappnad med såna här skämt när hon har gått på förskolan lite längre. Men jag fattar att det här var lite för tidi...

God vän: (Väldigt oodramatiskt) VAD ÄR KLOCKAN SA JAG!!!

Fru: (Lugnt och tröstande) Den är tolv. Oroa dig inte, de sover nu, om något hade hänt så hade de ringt. Och herregud, bry dig inte om Fredrik, han har bara inte så mycket att göra på dagarna. Du skulle ha varit här när han skulle gå på inskolningen med vår son efter att ha sett de tre första säsongerna av Heroes i ett sträck. DET var ett problem...

Jag: Du! Börja inte ens med Heroes! Ska jag berätta om den där ungen som trillade från lekstugetaket första dagen och bara hoppade rakt upp igen som om ingenting har hänt?

God vän: (Till min fru) TRILLADE FRÅ...

Fru: (Till mig) Det ska du i-n-t-e!