Jag försökte bara mötas halvvägs här. För fan.

Så vi skulle äta lunch. Och jag frågade kvinnan bakom disken om de hade några mackor. Och hon sa att de bara hade sallader. Och då frågade jag “INGA mackor?”. För jag ville vara säker. Och hon sa “bara sallader”. Och hon var lite kort i tonen, det kände jag faktiskt. Så jag frågade vad det var i caesarsalladen. Och då sa hon “sallad, kyckling, parmesanost, bacon och brödkrutonger”. Och då sa jag att jag gärna ville ha oskurna brödkrutonger i en mackstorlek som jag måttade ganska tydligt i luften med handflatorna, och att jag gärna ville ha bacon, ost, kyckling och caesardressing på.

Och då blev hon sur. Eller hon blev i alla fall det när jag började peka på ingredienserna och förklara hur hon skulle göra. Då blev hon sur. Och jag tyckte inte riktigt att hennes surhet stod i proportion till mitt pekande för jag försökte faktiskt bara hjälpa till. Men visst. Okej. Det är möjligt att de där grejerna j-a-g sa sedan inte riktigt stod i proportion till vad det var vi bråkade om. Det är det väl. Och det bad jag om ursäkt för när hon hade hämtat sin chef och det började bli sjukt dålig stämning.

Men jag upplever faktiskt ändå att det var hon som började vara oflexibel här.

Antingen är man en del av problemet eller så är man en del av lösningen.

Och jag skiter i vad folk som känner mig säger. Jag är så in i helvete lösningsorienterad.

Om jag hade en salladsbar och det fanns någon sorts förbud mot att servera mackor i salladsbaren så hade jag till exempel tillverkat alla take away-påsar av bröd.