Det regnade imorse. Så jag borde ha vetat. Jag borde ha varit där i tid. Men ni vet hur det blir. Regnkläder. Hittar inte stövlarna. Borsta tänderna. Gå på toaletten när man precis har fått på de jävla regnkläderna. Vi lägger inte vardagspussel här, vi drar ut stickor en efter en ur ett jävla vardagsplockepinn.
Så vi kom sent till förskolan.
Man ska aldrig komma sent till förskolan när det regnar.
3-årsgruppen hade hunnit formera sig i dubbla led från grinden in till gården, med hinkar i händerna, med tre meter mellan leden. Dödens korridor. De hade samlat lera hela morgonen. De hade samlat lera med en frenesi och organisation som hade kunnat få en Discoverydokumentär att reda ut hur pyramiderna egentligen byggdes. Det är tjugo meter från grinden till sandlådorna, där personalen stod. Jag försökte trycka grus i händerna på min treåring och kittla honom som fan och snabbt rulla in honom som en splittergranat för att avleda uppmärksamheten medan jag sprang mot grinden, men han klamrade sig fast vid mitt ben som en kränkt koala. Jag lyckades med en hårsmån glida undan från den första attacken när en flicka med flätor från lillbarnsgruppen vaggade mot mig med en hink vatten i sina köttiga små nävar, jag höll upp min son som en sköld när två blonda ungar försökte skära av mig från flanken med luftvärnsartilleri och en vattenkanna med närmast chockerande god räckvidd för sin ringa storlek. Jag försökte hoppa över det lilla staketet vid gungorna och komma bakom fiendens linjer. Men de var för många. Vapenmakten var för överlägsen. De små jävlarna vet att de har svindyra funktionskläder som håller tätt från yttre väta men ändå är sydda i miljövänliga material som andas. De är fan inte rädda för någonting.
Den första tappade hinken träffade mina skor. Tvååringen som tappade den låtsades givetvis som att det var för att han trillade men jag såg att han gjorde det med flit. Jag vet hur de håller på. Ler/vatten-konsistensen i den var som en smoothie. Jag vet att jag hann tänka ”det är lugnt, det här kan torka” precis innan den andra hinken landade på marken bakom mig så att innehållet (guacamolekonsistens) i en tyngdlagens motsvarighet till trotsåldern liksom kröp upp längs mina höfter tills jag insåg att om jag låter det här torka så kommer jag behöva bryta lårbenshalsen för att få av mig jeansen.
Allt är bara ett dovt sus och spridda minnesbilder av fäktande kroppsdelar efter det. Som inledningsscenen av Saving Private Ryan. Jag visste att jag aldrig skulle komma därifrån i ett stycke.
Sen plötsligt ropade personalen att det var frukstund. Och då skrattade fienderna och min son jättemycket och sedan sprang de.
Nästa gång det regnar och vi är försenade ska jag fan köra en helt sjuk omväg och komma exakt under frukstunden.
Orutin. Orutin var vad det här var.
Min fru, denna krigarprinsessa av det halvfulla glasets kungarike, påpekade förstås när jag kom hem för att byta kläder att det ändå var viktigt att se det här positivt.
”Det kunde faktiskt ha varit värre, Fredrik. Tänk om det här hade drabbat en förälder som faktiskt var på väg till en arbetsplats!”.