På ett kontor.
Min vän N: Vad gör du?
Jag: (Möjligen en aning surt) Inget. Jag scannar lite grejer bara. Bry dig inte om det.
Min vän N: (Lutar sig skeptiskt över skrivbordet) Skrev du inte precis ut de där grejerna?
Jag: Nej.
Min vän N: (Pekar faktiskt en smula anklagande, det är kanske inte så han menar men det är så det känns för mig) Det gjorde du ju. Jag såg ju när du gjorde det.
Jag: Jaha! Men nu kanske jag vill scanna in dem!
Min vän N: (Reser sig, promenerar runt skrivbordet och tittar på mig) Du sitter och scannar in grejer som du precis har skrivit ut?
Jag: Jag förstår att det är så det ser ut.
Min vän N: Det ser ut så eftersom det är det du gör.
(En tystnad som jag upplever som ansträngd)
Jag: (Möjligen en smula otåligt) När man scannar in grejerna så här så blir de pdf:er automatiskt i datorn. Så jag skrev ut dem först och scannade in dem direkt efteråt.
Min vän N: (Ser inte ut som att detta är en rimlig förklaring)
Jag: (Harklar mig) Jag behövde att de här grejerna blev pdf:er.
Min vän N: (Tittar på grejerna. Tittar på mig. Tittar på grejerna. Tittar på mig.)
Jag: (Förmodligen åtföljt av det där ljudet när hulkningsreflexen sätter in exakt efter att man har svalt lite för mycket stolthet på en gång) Jag vet inte hur man gör pdf:er.
Min vän N: (Med lite onödigt chockad ton) Vet du inte hur man gör pdf:er?
Jag: (Möjligen lite väl defensivt) Det är inte det att jag inte VET det är väl för fan mer bara som att jag har…glömt…hur man gör.
Min vän N: Men jag VISADE dig ju för bara några VECKOR sen! För TREDJE gången!
Jag: Och sen GLÖMDE jag!
Min vän N: HUR KAN DU INTE VETA HUR MAN GÖR EN PDF?
Jag: DET HÄR ÄR ANLEDNINGEN TILL ATT JAG ALDRIG BERÄTTAR VAD JAG GÖR NÄR DU FRÅGAR VAD JAG GÖR!
