Jag vet inte

Jag läser en del texter då och då i diverse tidningar skrivna av upprörda småbarnsföräldrar som har varit i parken och sett andra föräldrar som är där med sina barn, och som då stört sig på det här med att inte alla engagerar sig i leken i sandlådan lika mycket som de själva, utan istället sitter på en bänk en bit bort och stirrar ner i sin mobiltelefon och knappt har koll på vad som pågår i omgivningen.

Jag kan absolut förstå att en del föräldrar upplever det som lite nonchalant. Att man inte leker som en familj, så att säga. Att en familjemedlem istället väljer att stirra ner i en smartphonedisplay i 45 minuter innan hen tittar på klockan och muttrar “så, nu är det färdiglekt, nu går vi hem!”. Men jag tycker faktiskt inte att det är så farligt.

Min son har hittat nåt nytt spel. Jag fattar inte riktigt hur det funkar. Och lite då och då lyfte han faktiskt på huvudet där borta på bänken och tittade på min sandriddarborg och nickade uppskattande och ropade “fint, pappa! Jättefint!”.

Jag vet inte hur jävla mycket mer uppmärksamhet man kan kräva som förälder, faktiskt.