Jag vet inte om det var EXAKT det Hjalmar Söderberg menade när han skrev Doktor Glas, men det ÄR ju så det känns liksom.

Man vill bli älskad.

I brist därpå beundrad. I brist därpå fruktad. I brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla.

Men jag ska inte ljuga för er. Om inget av det där går så skulle jag väldigt gärna vilja ha en kebabpizza.