Jaha.

Så här såg i alla fall smörgåstårtan ut idag.

Min fru tjatar förstås om att den såg mycket bättre ut innan det hon numera bara refererar till som “incidenten” (lite sådär som man gör när man liksom inte öppnar något mellanrum mellan tandraderna när man säger det) inträffade.

Jag tycker i alla fall nästan inte att det syns alls. Jag tycker faktiskt att den ser b-ä-t-t-r-e ut nu i efterhand. Som om McSteamy hade skött operationen och varit nykter nästan hela tiden.

Och hej, nu vet vi dessutom att den halvan av smörgåstårtan var jättegod. Och då kan vi vara nästan helt säkra på att den andra halvan också är det. Det är så jag ser det. Det är också värt något.

Dessutom har jag lärt vår son nu att man faktiskt KAN äta upp kakan och ändå behålla den, och är inte det den viktigaste läxan vi alla kan bära med oss från detta? Va? Det är allt jag säger är allt jag säger.

För det här är liksom precis som med den där Hydran i grekisk mytologi. Ett jättestort monster som var nästan omöjligt att besegra för om man högg av ett huvud så växte det bara ut en ny smörgåstårta där.

Hydran har alltid varit mitt favoritmytologimonster på det viset.