Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.
Annons

Kanske inte den bästa mannen, då. Men topp tre av de som var där.

Fredrik Backman
Dela (148)
Tweeta
Annons

Den hände sig som så en helg i juli, vi kan till exempel anta att det var nu i helgen, att min fru och jag gick på bröllop. Det råkade vara min bästa vän R som gifte sig, och han hade därför utrustat sig själv med tre best men: Sin bror, vår vän O, och jag. Bruden hade i samma process tagit ett exekutivt beslut att samtliga best men skulle ekiperas i svart kostym och fluga, och att denna fluga skulle gå i tema med bröllopets temafärger. Denna temafärg råkade vara mintgrönt.

Annons

Ni kan givetvis lita på att brudgummens bror, vår vän O och jag gjorde vårt allra yttersta för att få detta att kännas som en fullt trovärdig spinoff på den amerikanska militära superelitstyrkan ”De Gröna Baskrarna”, men det visade sig tyvärr ganska snabbt att streetcredden runt nordvästra Skåne för De Mintgröna Flugorna var avsevärt mindre än vi hade hoppats på. Jag, som av Gud råkar vara given ett huvud av den storlek som gör att jag har förbjudits att prova t-shirts i flertalet klädaffärer om jag inte lämnar en kontant deposition i kassan först och som därmed inte direkt förefaller mindre om det ekiperas med en knuten rosett strax under hakan, kände mig i början av dagen som om jag var klädd för att vara servitör på en avtackning för nypensionerade oompa loompier.

Jag kom över det, givetvis, med en blandning av min gränslösa kärlek för brudparet och den lokala tillgången på Jägermeister. Så på väg till vigseln var jag avslappnad nog att direkt svara ”jajaja, inga problem” när brudgummen bad mig att ansvara för vigselringarna.

Vi kan stanna till lite och fundera över det.

”Allt du behöver göra är att ta upp dem när kvinnan i blå klänning har sjungit färdigt sitt operastycke i början!”, sa brudgummen. ”Allt du behöver göra”, sa han. Och det hör väl nu eventuellt till saken att brudgummens bror agerade ena halvan av värdparet och att vår vän O var toastmaster, varför övrigt medlemmar ur elitstyrkan DMF redan hade väsentliga ansvarsområden för bröllopet. Att jag skulle hålla i ringarna på den 20 minuter långa vägen från brudgummens hem till själva vigseln framstod därför inte direkt som en överväldigande tyngd att bära.

Och jag vill faktiskt att vi stannar till en gång till nu och konstaterar att min uppgift, ordagrant, var att stå redo med ringarna ”när operastycket sjungits färdigt”. You heard the man. Och några timmar senare den här dagen, när operastycket hade sjungits färdigt på vigseln, när den sista tonen klingat ut i tornrummet av det medeltida slott där vi befann oss, då stod jag på plats bakom brudparet på den mest romantiska och perfekta dagen i deras liv. Med ringarna i handen.

Jag vill att det är det vi fokuserar på här.

Att jag fullföljde mitt uppdrag.

För det är sånt jag gör.

Fullföljer.

Visst. Jag var en smula svettig. Det var jag kanske. Det kan jag erkänna. Men jag hade svart kostym och fluga på mig och det var fruktansvärt varmt inne i slottet. Dessutom hölls själva vigseln högst upp på en liten platå ovanför en spiraltrappa, där brudparet och bröllopsföljet stod, medan de 70-80 gästerna stod en trappa ner. Och det blev liksom extra varmt uppe på den där platån eftersom värme faktiskt stiger uppåt och alla som inte skolkade från fysiken i högstadiet ELLER har hängt med lite i Kalle Anka pocket vet liksom det. Och dessutom hade hela bröllopsföljet blivit fotat i en massa olika konstellationer runtom i slottet hela förmiddagen och vid ett tillfälle ombads vi hoppa, för det blir tydligen fräckt på bild. Och då tog jag ut ringarna ut fickan, för jag är liksom ingen idiot så jag fattar ju att om man hoppar med vigselringarna i kavajfickan så BER man ju liksom om att tappa dem på golvet och sedan stå där som ett förbannat fån när det är dags för vigseln och Arlandavisitera sig själv med stigande panik och höra brudgummen väsa ”you had o-n-e job!”.

Så jag la ringarna på golvet. I en 7-Elevenpåse där jag även förvarade min läsk och mina solglasögon.

Och sedan hoppade vi. Och jag hoppade asbra.

Jag hoppade like a fucking champ.

Jag gjorde ”jag-når-mina-tår”-hoppet. Jag gjorde ”kolla-jag-hoppar-högre-än-pyramiderna”-hoppet. Jag gjorde ”åneeej-jag-faaalleeer”-hoppet och jag gjorde ”kanonkulan”-hoppet. Jag gjorde till och med ”höhö-jag-svävar-i-skräddarställning”-hoppet.

Och jag gnällde inte en enda gång över att jag blev jättevarm av det. Inte en enda gång. För jag är inte en sån som gnäller. Aldrig, liksom.

Och sedan gick hela bröllopsföljet uppför spiraltrappan till den där lilla platån, och då tog inte jag med mig min 7-Elevenpåse för det hade faktiskt inte passat sig att stå med en 7-Elevenpåse i handen mitt under vigseln för 7-Elevenpåsen är faktiskt inte mintgrön. Det är mer vanligt grön. Mainstreamgrön. Baskergrön. Så den hade inte matchat DMF. Jag tänker på sånt. För jag är ett helhetskoncept.

Och sedan kom alla gästerna in och fyllde lokalen nedanför spiraltrappan. Och sedan steg brudparet fram. Och sedan började kvinnan i blå klänning sjunga ett fullständigt förkrossande vackert operastycke och alla grät. Och ungefär halvvägs in i det började jag klappa mig själv överallt på kostymen som om jag hade gått arton-nitton verser för långt in i sången om Fader Abraham.

Brudgummens bror stirrade på mig.

Vår vän O stirrade på mig.

Brudgummen stirrade på mig.

Så jag sprang. Det gjorde jag. Jag sprang så att min fru (som nu händelsevis stod bland gästerna nere på golvet och inte såg det minsta lilla förvånad ut, oh she of little faith) i efterhand påpekade att om jag hade varit sådär snabb och smidig när hon ber mig att inte väcka barnen på vägen till kylskåpet på nätterna så hade hon inte haft lika stora problem med att jag äter upp hennes choklad. Jag sprang som vinden. Mina fötter bars av molnen.

Och när det där enastående operastycket klingade ut mellan stenväggarna och fyllde våra hjärtan så stod jag där bakom brudparet med ringarna i handen. Och jag trampade inte ens på brudens klänning en enda gång. Jag hoppade ö-v-e-r klänningen på vägen till trappan med vigheten av en frikkin panter, det gjorde jag, för det är så DMF rullar. Vi får jobbet gjort.

Visst, jag var lite svettig. Det var jag kanske. Men pantrar kan bli svettiga.

Och en av bröllopsgästerna, vi kan kalla honom ”Danne” för han ser alltid väldigt sur ut när jag kallar honom det eftersom han heter Dan, hann precis luta sig fram och väsa ”you hade o-n-e job” när jag var på väg uppför trappan med ringarna i handen. Och sen var alla bröllopsgäster svinsura hela kvällen för att inte de hade kommit på att ropa det först.

Men ringarna var på plats. När operan var slut så var ringarna på plats. För jag är en problemlösare. Jag är möjligen också en problemskapare, men jag är inte en sån som håller på och fokuserar på det negativa hela tiden. Jag är en förbaskad himla solstråle, det är vad jag är.

Så det här att alla mina vänner håller på och sms:ar mig nu med insinuationer om att jag var en dålig ringbärare är faktiskt både kränkande och orättfärdigt. Vet ni vem som var en ringbärare, eller? Frodo! Och vet ni vad han gjorde? Han fumlade ner ringen i en vulkan. Det gjorde inte jag.

De gröna baskrarnas motto är ”De oppresso liber”. Det betyder ”Att befria från förtryck”.

De Mintgröna Flugornas motto är ”cum cantu, ea est in”.

Det betyder ”när låtjäveln är SLUT!”.


Dela (148)
Tweeta
Annons
Annons
Annons

Laddar