Jag träffade en bekant på vägen hem idag. Han hade med sig sin dotter, som är i samma ålder som min son. De hade bråkat hela dagen eftersom hennes föräldrar försöker få henne att sluta använda napp och hon vägrar. Så jag tänkte att jag skulle hjälpa till. Eftersom det ibland är lättare att göra sig kvitt ett beroende om man har en utomstående tredje part som hjälper till att sätta missbruket i relation till hur det påverkar missbrukarens omgivning. Jag har läst om sånt här.
Så jag satt ner och förklarade pedagogiskt för den lilla flickan att jag vet precis hur hon känner det, för jag slutade snusa för några år sedan. Och sedan slutade jag igen för kanske ett år sedan. Och jag älskade verkligen att snusa. Ibland behövde jag en snus för att kunna somna. Ibland åt jag med snusen inne. Snuset var min vän. Snuset svek aldrig. Det fanns liksom ingenting ljuvligare i livet än att unna sig en riktigt stor snus när man var proppmätt efter en stor måltid, eller när man precis stigit upp ur ett salt havsbad på sommaren, eller när man öppnade den första ölen på farsans nybyggda altan. Det var en så enkel sak, men den skänkte så stor glädje. Varje gång man stoppade in en snus så kändes det liksom som en liten klapp på axeln. Som att någon sa till mig: “Det här är du värd, Fredrik!”.
Jag älskade verkligen att snusa.
Och, ja. Vi kom väl egentligen inte speciellt mycket längre än så, för hon och hennes farsa skulle med bussen. Och hon hade fortfarande nappen i munnen när de gick.
Och nu vill jag verkligen, verkligen, verkligen börja snusa igen.