Min vän N har inte kommit till kontoret än.
Jag har ringt honom flera gånger. Han svarar inte. Jag satt inne i konferensrummet själv i flera timmar och googlade japanska musikinstrument och väntade.
Till sist skickade han ett mess där han sa att han “kanske” skulle komma in till vårt kontor idag. Och ni vet hur det är. Ni vet hur man fungerar. Man tänker alltid att “kanske” kommer betyda “ja”. Men det betyder ju nästan alltid “nej”.
Men man tänker att det kanske kan bli annorlunda den här gången.
Man tror att man kanske kan förändra honom.
Och så blir man sådär besviken så att man liksom får ett tryck över bröstet. Trots att man har lovat sig själv att inte bli besviken igen så är det precis det som händer. Man får upp sina förhoppningar och sen känner man sig dum och tillintetgjord. Och så sitter man där ensam inne i konferensrummet och äter upp hela vetelängden själv.
Och sen får man ett nytt mess om att han är på möte med en tidning han jobbar för och att han sitter kvar där över eftermiddagen och jobbar. På deras kontor.
Ni vet hur det är.
Ni vet hur det känns.
Nu har jag i alla fall flyttat mina datorhögtalare så att de står precis, precis intill konferensrumsväggen in mot kontoret där den där telefonsäljaren har sitt skrivbord. Och sen har jag skruvat upp volymen på dem ganska högst. Och sen har jag satt på Dropkick Murphys.
Och det känns lite bättre nu. Det måste jag erkänna att det gör.
Nu ska jag sätta den här på repeat och gå till Burger King. Nån som vill ha nåt?