Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Kort meddelande till vem du än är

 |  Publicerad 2012-10-02 19:57  |  Lästid: 3 minuter

Under signeringen på Bokmässan i Göteborg i fredags och lördags (tack alla ni som kom, tack speciellt för Nonstopkakorna, kanelbullarna, Subway-mackan, tyggiraffen nerstoppad i en Burger King-påse och alla de andra presenterna, ni vet vilka ni är) dök det, som sig bör, upp diverse önskemål om olika slags hälsningar i böckerna ifråga. Till syskon och fruar och män och föräldrar och män som hette Ove och män som hette Leif och Bertil och Jens och kvinnor som av någon statistisk omständighet som jag inte riktigt kan redogöra för påfallande ofta hette Camilla.

Så som jag antar att det är på alla signeringar. (Jag kan inte så noga göra någon empirisk slutsats, eftersom det här var min första.)

Min lite personliga favorit på hela helgen var dock en mycket fokuserad kvinna i sina absolut bästa år som stod i kön i uppskattningsvis en halvtimme i lördags, och sedan steg fram med “En man som heter Ove” uppslagen och med myndig stämma klargjorde: “Jag är hitskickad av min dotter!”. Sedan pekade hon mycket pedagogiskt i boken och tillade: “Du ska skriva här, har hon sagt”.

Jag frågade vad dottern hette. Skrev det namnet. Skrev mitt eget namn under.

Kvinnan tog boken. Såg mycket, mycket, mycket skeptisk ut. Jag frågade om något var fel. Kvinnan pekade mycket bestämt i boken och svarade: "Det skulle tydligen vara en ponny också". Jag nickade, men hann inte svara innan hon pekade ganska hårt med fingertoppen i boken och förtydligade: "Du hade såvitt jag förstår lovat min dotter en ponny, och det var tydligen mycket viktigt!".

Jag nickade igen och förklarade att ja, jo, jag skrev ju förstås på min blogg att jag kunde rita ponnys till de som ville. Om man ville.

Kvinnan såg skeptisk ut igen. Tog ett djupt andetag, lite sådär som folk gör när de upplever att jag svarar på andra frågor än de som ställts. "Det skulle vara en ponny", sa hon, med lite utdragna vokaler som man har sådär som när man pratar med någon som man upplever möjligen har lite problem med vokalförståelsen.

Jag nickade. "Absolut, jag ritar en ponny", sa jag ursäktande och tog tillbaka boken.

Kvinnan la den ena handen eftertänksamt i den andra, tittade eftertänksamt på kön, tittade eftertänksamt på mig. Tippade till sist huvudet lite åt sidan och liksom kisade på mig. "Känner min dotter och du varandra?" sa hon sedan.

"Jag vet inte", sa jag.

Kvinnan skakade på huvudet. "Ja, jag vet då rakt inte. Jag vet inte vem du är."

"Okej", sa jag.

Kvinnan pekade i boken. "Men det var tydligen viktigt att du ritade en ponny".

"Absolut...jag...ritar andra saker också om man vill", svarade jag, i ett såhär i efterhand möjligen ganska ogenomtänkt försök att vara service minded.

Kvinnan såg mer än flera smulor misstänksam ut. "Vadå för andra saker?"

"Nämenduvet, bilar och så. Någon ville ha en elefant. Jag har fått rita en del giraffer också, för jag skrev ett blogginlägg om min sons leksaksgiraff och det ä...", började jag.

Kvinnan tippade huvudet lite på sned igen. Jag harklade mig.

"Det är en rätt...lång historia", mumlade jag.

Kvinnan nickade sammanbitet. Tog upp sin plånbok ur handväskan och tog upp en prydligt ihopvikt papperslapp ur handväskan. Vecklade upp papperslappen så att jag såg texten på den:

Fredrik Backman.
Man som heter Ove.
Ponny. 

"Man som heter Ove" var understruket en gång. "Ponny" var understruket två gånger.

"Det ska vara en ponny", sa kvinnan och pekade igen. Först på lappen, och sedan på boken.

Jag nickade hastigt. Ritade en ponny under mitt namn i boken. Räckte boken till kvinnan. Kvinnan tog boken. Kvinnan tittade på boken. Tittade på mig. Pekade på ponnyn. "Är det här en ponny?" sa hon på ett sätt som avslöjade att hon inte riktigt tyckte att det såg ut som en ponny. "Jag är inte så bra på att rita", sa jag.

Kvinnan tittade på mig. Jag tittade på kvinnan. Vi tittade båda på ponnyn.

Till sist skakade kvinnan bara sakta på huvudet. Stoppade ner boken i väskan. Tittade utforskande på mig några sekunder. Och sa sedan: "Ska jag hälsa min dotter något?". Jag kliade mig lite i håret. "Säg att vi ses på internet", sa jag.

Kvinnan nickade mycket allvarligt. Strök omsorgsfullt ett streck över "Fredrik Backman" på sin lapp. Vek ihop lappen. Stoppade ner den i sin väska. Tittade på mig igen. "Jaha. Lycka till då", sa hon och såg ut lite som om hon tänkte klappa mig på huvudet men liksom hindrade sig själv i sista sekund.

Sedan tittade hon mycket, mycket, mycket skeptiskt på människorna som stod i kön.

Och sedan gick hon.

Så, ja.

Du vet.

Jag vet inte vem du är.

Jag ville bara säga att vem du än är som fick den där boken med ponnyn av din mamma i helgen så hoppas jag att du tyckte om den.

Hälsa din mamma att jag ska öva på att rita dem till nästa år.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:27