Gick enligt sedvanlig fason i Metro igår. (Frågor tas medelst handuppräckning i slutet av föreläsningen.)
Tiden väntar på ingen. Alla andra väntar på dig och mig.
Det är nya tider nu. Fast inte för dig och mig, förstås. Om tid är pengar så har ju du och jag helt ärligt en provocerande låg respekt för det monetära systemet. Sluta se ut så där. Du vet exakt vad jag menar. Du är försenad överallt, alltid. Du är förmodligen försenad till någonting just nu. Och det värsta är inte ens att du är sen och tar upp folks tid. Det värsta är att när du väl kommer dit så kommer du börja förklara v-a-r-f-ö-r du är sen. Och ta upp ä-n-n-u mer av deras tid! Varför håller vi på så? Det är en bit av deras liv som de aldrig får tillbaka som vi tar där, du och jag. De hade kunnat tillbringa den tiden med sina barn. Gå en salsakurs. De hade kunnat fucking skratta och älska, fattar du?
Du skickade säkert ett mess på vägen också. ”Blir två minuter sen”. Varför gör vi så? När har vi någonsin varit två minuter försenade till någonting? Vem skickar ett mess om de vet att de blir TVÅ minuter sena? INGEN! Vi blir en kvart sena. Du vet det. Jag vet det. Och säger du ”äääh, akademisk kvart, höhöh…” nu så kommer vi få sitta ner och prata om hur det hänger ihop med akademisk arbetslöshet. Ta dig samman nu. Det finns inga filosofiska anledningar till att vi är sena. ”Jomenja tänker liksom today is the first day of the rest of yo…”, men håll käft. Du och jag behöver inte carpe diem. Vi behöver carpa en jävla klocka. Vi multitaskar inte, vi är inte såna som ”önskar att dygnet hade 48 timmar”, vi hade lagt de extra timmarna på att spela Xbox, käka ost och skriva mer skit om att dygnet borde ha 96 timmar på vår Twitter-bio. När du kommer fram till vad det nu är du är sen till så borde du bara säga som det är: Jag är sen för jag skiter i dig. Jag tar en bit av ditt liv och dödar den av ingen annan anledning än att jag inte pallade gå upp ur sängen. Jag valde mellan att döda en bit av ditt liv och ta ett parti Rumble till och tja, jag tror att vi båda finner det uppenbart hur jag prioriterade.
”Men jag brukar faktiskt vara otroligt punktl…”, lägg av! Folk som säger det är samma människor som säger ”jag är en sån man antingen älskar eller hatar”. Du har hälften rätt, jag ger dig det. Men ge mig inget SJ-snack om att ”98,4% avgår i tid”. I vilken tidszon då? It’s the 7.20 for Norrköping o’clock somewhere? Säg som det är. ”Vi skiter i dig! Vad ska du göra? Skriva en debattartikel? Bitch, please. Vi kommer dit när vi känner för att komma dit, det är när fan vi kommer dit.”
Och ja. Jag vet vad du tänker nu. ”Herregud vilken skitkrönika. Jag vill ha mina två och en halv minuter tillbaka!”. Men det kan du glömma. Och du får ingen annan krönika som kompensation heller för jag har redan dragit över min deadline med en timme.
Det var löv på tangentbordet.
Veckans plus:
Tid är pengar
Men nej. Det är det inte. Både ni och jag vet att det där uttrycket bara hittades på av någon som inte kunde skilja på orden ”tillbringa” och ”spendera”.
Veckans minus:
Tidsbesparande åtgärder
”Inget morgonmöte ska ta mer än 10 minuter!”. Okej. Jag är jätteglad att du har lyssnat ut den där ledarskapsboken nu. Men vet du vad som tar ännu mindre än 10 minuter? Ett mejl. Ett jävla mejl.
Haha, nu fick jag nastan skuldkanslor for att jag ar sen till en traff med en kompis. Eller jag ar inte sen annu men jag kommer bli.
Kan man få kallas tidsoptimist …? F*n! Jag skäms för jag är precis en sådan person som, precis som SJ, är 98,4% av fallen är i tid. Ratiot har dock varit så dåligt tidigare att jag inte tänker skriva ut det.
Tack!!!!
Allting tar en timme…
Störtskön krönika – som vanligt. Men en liten FYI får du – Rumble bytte namn till Ruzzle i somras
Det var löv på… Älskar det!! Tänker, helt hederligt, sno det och använda så ofta det bara går… och annars också. Tack!
Älskar älskar älskar veckans plus! Jag läser svenska på universitetet och har där lärt mig att bli jätteirriterad på folk som skriver spendera istället för tillbringa. Så tack för att du inte gör det.
I hela den långa krönikan så såg jag bara två ord: käka ost. Så nu gör jag det. Tack!
Fuck. Jag borde sortera min smutstvätt nu, istället för att kommentera. Jag som aldrig kommenterar artiklar på nätet annars.
Nu är jag förälskad i dig Fredrik!
Detta får mig att komma ihåg en diskussion jag hade nyligen med en god vän. Vi diskuterade hur lång tid som faktiskt är acceptabelt att vänta, om man bestämt tid om… låt säga en halvtimme.
Vi kom väl fram till att nuförtiden så är det mer eller mindre vedertaget att avtalad tid + 50% är helt realistiskt, kanske till och med väntat.
Jag säger inte att det är ok, men det är inom en socialt rimlig marginal. Om din kompis säger att han är på plats om 10 minuter, så kommer du inte att klaga om han är där om 15. Och om du säger att ”Vi ses om en timme”, så är det acceptabelt att du är på plats om 1 och en halv. Inte ok, men inom marginalen.
Men. Säger man specifika klockslag, då är det en annan femma. Då har du +/- 5-10 minuter i flex, på sin höjd.
Så nästa gång klockan är halv två och frugan undrar om ni kan ses kl. 15, så säger du självklart att du är på plats om 90 minuter.
Tack för en schysst blogg!
Hell YES!! Precis så är det!! Är jag sen, då är du ner prioriterad… acceptera det och lev med det eller skit i det. Gillar du inte det, bli mer intressant, viktigare eller nåt!!
Fantastisk blogg!!
Dina krönikor förgyller alltid mina måndagar. Och nu har jag hittat din blogg också så nu får du förgylla varenda dag i mitt liv (ingen press!).
MartinBQ: Först tänkte jag skriva att med ert resonemang så skulle man på en måndag kunna bestämma träff med någon på lördagen och sedan komma någon gång på tisdagen efter.
Sedan läste jag ditt inlägg mer noggrant och bestämde mig för att inte skriva det jag skrev först. Vilket jag ändå gjorde. Och ber om ursäkt för.
HEJ
värre är ”halt vatten på spåret”, tur man har promenad avstånd till jobbet.
Lätt of topic så vill jag bara be om ursäkt.
Någonstans mellan ”sittande” och ”liggande” i min soffa plöjde jag nyligen genom din eminenta bok ”Saker min son behöver veta om världen”, i en känsla lika lättdefinierad som kroppsläget, men någonstans mellan ”glädje” och ”gråt”, Upplevde en väl tilltagen tacksamhet för att du har gett oss alla dessa ord. Och så lyckas jag då med konststycket att kladda ner detta fina, och signerade, exemplaret av din bok med tax-free-shopad toblerone. Sorry, my bad.
”Vi behöver carpa en jävla klocka.” och slutklämmen fick mig att garva högt. Den här krönikan ska jag printa och sätta upp i personalrummet!
Hahahahaha!!!
Detta: ”Vi kommer dit när vi känner för att komma dit, det är när fan vi kommer dit.”
Som vi brukar säga bakom kundernas rygg när de ringer o frågar var deras gods är:
”Du? Vill du ha ditt gods så får du fan vänta tills vi levererar!”
Bra krönika. Precis som vanligt!
Jag är ofta sen. Men mest för att jag tydligen har väldigt svårt att inse att en familj med tre barn tar mycket längre tid på sig när man ska åka någonstans än en familj med ett barn.
Samtidigt som jag är känsligare mot stress. Hur nu det kan komma sig.
Men jag kan ju alltid skylla på barnen…
Eh, jag är tidspessimist o alltid ute tjugo mi en före.. Får alltid vänta.
Det här med ”tillbringa” och ”spendera” är så jävla viktigt. Du gör mig så jävla glad, Fredrik. Så jävla glad.
Herregud, jag garvar lika mycket idag när jag läser denna krönika som jag garvade på tunnelbanan när den va med i Metro. Det va lite värre då på tunnelbanan, för jag skrattade JÄTTE högt, och jag va själv… bland massa okända människor som började stirra och backa långsamt bakåt… Men de va det värt!