icon
icon
< Tillbaka
Övrigt | Publicerad 10 juni 2013 15.51

Leaving Las Vegas. Eller, ja. Småbarnsförälderversionen av det, möjligen.

Alltså. Till mitt försvar: Det var för hennes skull.

För, alltså, okej…först av allt: Jag vet inte exakt vilken relation den genomsnittlige läsaren av den här bloggen har till virala reklamkampanjer för fotbollsskor, men för ett antal år sedan cirkulerade det ett klipp där Ronaldinho (min vän N, vars fotbollsintresse i bästa fall kan refereras till som ”marginellt”, nöjde sig med förklaringen att Ronaldinho vid tiden för reklamfilmsinspelningen var fotbollsvärldens motsvarighet till den där grejen där den där schweiziska armborstkillen på 1300-talet sköt ett äpple från huvudet av sin son) står och prickskjuter en boll i ribban från 15-20 meters avstånd, dämpar returen på bröstet och drar tillbaka bollen på volley i ribban, fyra gånger i rad.

Jag minns att jag var jävligt, jävligt, jävligt förbannad på den första personen som berättade för mig att det var trickfilmat. Inte nödvändigtvis för att det spelar någon roll i hela det stora jägar/samlar-perspektivet av den mänskliga evolutionen, kanske, men för att jag gillade tanken på att det där var möjligt att göra. Jag ville inte ha sanningen. Jag ville ha en värld där en snubbe kunde sätta på sig ett par nya dojor och dra bollen i ribban från 15 meter precis som han kände för. Jag ville ha illusionen.

Verkligheten sucks, liksom. Vem fan vill leva där?

Så, ja. Okej. Det är väl kanske ett ganska omständligt sätt att komma in på det här, möjligen. Men min son och jag har ju tillbringat rätt mycket tid tillsammans de senaste tio dagarna. Först var vi i Skåne. Sen var det nationaldag och klämdagar och helg och grejer. Inte för att jag inte älskar honom mer än livet självt eller så, alltså. Men ni vet. Det kommer ju en gräns där man vill åka in till kontoret och vara en vuxen människa och äta cashewnötter och kolla på Sopranos ifred, liksom. Och min son, tja, det är ju inte så att jag tvivlar på att han älskar mig heller, inte alls. Men han tycker ju att jag är en jävla köttmupp emellanåt, det gör han ju. Så när vi kom till förskolan idag var det rätt svårt att helt direkt göra en distinktion kring om det var han eller jag som var mest lättad över att få återgå till vardagen. Och saken är nu den, ska sägas direkt, att min son inte nödvändigtvis i normala fall är någon lättlämnad individ just på förskolan. Det fanns dagar under det första året då jag gott och väl kunde ägna 45 minuter av min förmiddag åt att gå runt och titta på kottar och stenar som var jävligt viktiga för honom helt plötsligt innan jag kunde åka till kontoret. Jag hade förstås kunnat göra som andra föräldrar, och bara gå därifrån trots att han protesterade, men…ja. Nu vet ju både han och förskolepersonalen att jag inte har någonstans att gå sådär värst jätteakut på dagarna. Så jag blev rätt ofta bara kvar. Promenerade runt. Kollade kottar. Pratade om att vagnen är röd, ja vagnen är röd ja, mmm vagnen är röd, vad duktig du är som vet att vagnen är röd, det är en vagn ja, och den är röd, mmm, det är en röd vagn, vad sa du? Det är en vagn ja. Får pappa gå nu? Röd, ja. En röd vagn. Helvete.

Ni vet hur det är.

Men i alla fall. Det där går ju över med åldern. Min son fyllde tre för några veckor sedan och han har väl så att säga nått den där åldern nu där han har insett att jag är en ganska värdelös människa att umgås med. Inte för att det gör förskolelämningen oproblematisk, givetvis, vi kan ju fortfarande hamna i ett bråk på morgonen om vilken skitsak som helst (den blå mössan, hur fan skulle jag kunna veta VILKEN blå mössjävel!?) som får hela lämningen att gå fullständigt konstprojekt.

Men så var det just idag då, när han hade tillbringat tio dagar med sin pappa och han därför verkligen var alldeles euforisk över att äntligen få chansen att hänga lite med folk med vettiga popkulturella referensramar och rimliga matvanor igen. Så när vi kom till grinden släppte han bara min hand och rusade rakt in på gården utan att se sig om en enda gång. Och när jag skrek efter honom vände han sig bara om som allra pliktskyldigast och vinkade och hojtade ”jajaaa! Hejdååå pappa!”

Och sen kunde jag vända mig om och gå. Jag hade inte ens stigit in genom grinden, liksom.

Och ja. Jo. Visst. Det är nog första gången det har hänt. Det är det nog.

Men när jag vände mig om stod det en mamma till ett annat barn där. Och barnet satt fastklistrat som en svinförbannad liten koala runt hennes lår och grät och skrek. Och mamman stirrade på mig, vit i ansiktet. Stirrade efter min son. Stirrade på mig igen, och stammade fram: ”Me…men alltså gör han…gör han sådär…sådär varje dag? Alltså du bara…du bara öppnade grinden och släppte in honom och då bara vinkade han och sprang in och…och det är hela lämningen för dig? Sen kan du bara…bara gå? Alltså har det…har det alltid varit så enkelt för dig?”

Och visst. Då hade jag ju kunnat säga sanningen. Det hade jag.

Men jag tänkte att det var som med Ronaldinho. Att hon hellre ville ha illusionen.

 

Annons

20 Kommentarer

Kommentera inlägget

*

Annons