Annons

Fredrik Backman
Läs Fredrik Backmans roligaste och allra bästa bloggposter. Här skrev Fredrik Backman sina roligaste texter under tiden han bloggade för Café.se.

 

Leka för livet

Jag är inte jättebra på lekplatser.

Imorse när jag var där med min son tog det trettio sekunder för mig att börja hyperventilera och få den där känslan av att vilja rulla in mig i en matta och aldrig komma ut. Att jaga runt en treåring på den där platsen är ju som att jaga en femton kilo tung fjäril i en orkan. Ni vet. Kasta inte den där. Ät inte den där. Sluta försöka sätt eld på kaninen! Klättra  inte in där, du kommer fastna. Sluta skrik. Pappa ser att du har fastnat. Pappa är på väg. Helvete också. Ja ja ja. Sluta skrik. Pappa märker för fan att pappa har fastnat. Spring och hämta hjälp för fan.

Man intalar sig ju att det är så här för alla. Att man inte egentligen är en misslyckad förälder, utan att det bara känns så. Det är en ren överlevnadsstrategi, för att man inte ska adoptera bort sina barn för deras eget bästa. Man hänger upp och ner i den där jävla plastnätsbron och försöker få loss sin sko samtidigt som man ser sin treåring rusa rakt över lekplatsen med en plasthink på huvudet som en gremlin på hallucinogener, och man tänker ”det är säkert så här för alla föräldrar”.

Och det var då jag fick se honom.

Han var helt klädd i vitt. Långt hår. Skägg. Solen bröt precis fram genom molnen, morgonljuset liksom böjde sig ner och kramade honom. Och han var alltså helt klädd i vitt. Helt utan den där typen av fläckar som man får när man ägnat morgonen åt att ramla ner ur plastnätsbroar på lekplatser. Och han hade fyra barn med sig. Fyra. Två av dem var tvillingar. Och först såg allt ut som kaos, givetvis. Som det gör när fyra barn kommer in på en lekplats. Fucking NK-rean, liksom. Men så höjde han bara sin vitklädda arm några ynka centimeter och log genom skägget och sa lugnt ”inte klättra på staketet, Liam”.

Och. Då. Slutade. Liam. Klättra. På. Staketet.

Fattar ni? Och sen höll det på så. Ungarna lekte, liksom, men de rörde sig som en disciplinerad liten frikkin armé. Den där snubben bara höjde ett ögonbryn här, släppte ifrån sig en kort vissling där, och styrde de där ungarna över lekplatsen som ett tv-spel. Och under tiden gick han runt och småpratade med andra föräldrar, skrattade åt folks skämt, berömde deras skötväskor, lagade handbromsen på en annan killes barnvagn. Men till och med när han stod med ryggen mot sandlådan så tycktes han veta exakt var de där fyra ungarna befann sig. Ett höjt ögonbryn. En vissling. Och de visste precis var gränserna gick. Han behövde inte ens höja rösten. De var barn, liksom, fast det var som att se barn med hjärnor. Fattar ni? Det var verkligen helt sjukt. Och efter femton minuter ropade han alla fyra barnens namn i bokstavsordning, och sedan ropade han ”kom nu, nu ska vi gå hem”. Och då k-o-m barnen till honom. Och sedan gick de HEM. Och alla var GLADA.

Jag stod där med sand i underbyxorna och en sko i handen och ett plastspadeformat blåmärke på kinden och bara tittade efter honom. Och min son kom plötsligt och ställde sig alldeles stilla bredvid mig, som om bara själva närvaron lugnade honom. Det var Cesar Millan goes lekplats. Som att se FC Barcelona spela föräldraskap. Och precis innan den där snubben gick så tittade han upp, och våra blickar möttes. Och han log genom skägget. Och gav mig blinkningen och luftpistolen.

Han gav mig blinkningen och luftpistolen. Och det kom liksom ett varmt lugn över mig, förstår ni? Som om mitt samvete hade kissat på sig. Och det kändes som om han ville säga till mig att allt kommer bli okej. Att allt kommer bli bra. Och sedan var han och de fyra barnen borta.

Jag fattar att det kanske inte betyder något för er. Men jag kände att jag måste få prata om det med någon.

Och min fru svarar inte på mina sms längre.

Dela (1.07k)
Tweeta
 


DU KANSKE OCKSÅ GILLAR

Laddar