Visst.
Jag reserverar mig för att jag eventuellt är överentusiastisk. Fine. Men jag har alltså aldrig bott på ett all inclusive-hotell förut. Och de har alltså en 24-timmarsbuffé här. Och en 24-timmars glassbuffé. Och idag lät en liten glad man som jag tror heter Franco mig styra ölkranen i poolbaren själv.
Det är möjligt att man kanske romantiserar sin första gång lite. Visst. Men än så länge är jag rätt jävla såld på konceptet. Jag erkänner det.
De låter en liksom styra ÖLKRANEN här.
Men, ja. Ni vet hur det är. Man reser med sin familj, och alla är förstås inte lika lättimponerade. För min son till exempel, 2,5 år gammal, är hela resorten som vi bor på än så länge på sin höjd en axelryckning och en kvävd gäspning. Vilket förstås har ganska många orsaker, men den främsta varandes att vi med oss på resan har hans farmor och farfar. Och inatt sov han i deras rum. Och imorse när jag kom in och skulle hämta honom för frukosten satt han i ett hav av Lego i deras säng medan hans farfar lagade ett leksaksflygplan och hans farmor matade honom med chokladkex.
När han hade tagit en tugga av ett chokladkex tittade han sorgset på det, tittade på sin farmor och sa “sönder”, och räckte tillbaka det. Och då fick han ett nytt chokladkex. Som han tog en tugga av, innan han tittade på sin farmor, skakade bedrövat på huvudet och sa “också sönder”. Och då fick han ett nytt chokladkex.
Så det är inte direkt svinenkelt att göra en 2,5-åring imponerad av ett hotell.
När man har en farmor och farfar är liksom hela livet all inclusive.