Så det var tyst här igår.
Det berodde inte på att jag inte hade något att säga. Det berodde bara på att jag inte kunde.
Min dator och jag hade ett bråk. Eller, ja, ni vet. Det är ju aldrig bara ett bråk, det är alltid bara en liten del av flera större bråk. Så vi har väl egentligen gått igenom en fas, min dator och jag. Speciellt den senaste veckan. Det började, som det alltid gör, med ingenting speciellt. Jag tror inte ens att vi själva vet vad vi blev oense om. Men det fortsatte, som det alltid gör, med att allt gammalt skit som man har gått och hållit inom sig i flera år kom upp till ytan.
Det finns bråk man liksom aldrig blir klar med i en relation. Man kommer bara överens om att pausa dem.
Jag har inte velat prata om det, för jag har hoppats att det skulle vara som de andra gångerna. Man gör ju så. Förnekar. Alla förhållanden har ju bråk, liksom. Högljudda eller tysta. Passionerade eller kalla. De finns där alltid. Man lever ju så nära inpå varandra, delar allt, vet allt, tills man är en del av varandras organiska vävnad. En emotionell cyborg. Så man bråkar, och det går över. Man slår i dörrar, gör val, ändrar sig, ber om ursäkt, stannar kvar. Lär sig varandra. Älskar genom. Ut på andra sidan. Man slipar kanter. Det går över.
Skyller bucklorna på kollektivtrafiken. Eller på att barnen välte den från köksbordet. Försöker låtsas att allt är bra. Men det har väl varit annorlunda den här gången, tror jag.
Jag tror att jag hela tiden har vetat att det är annorlunda den här gången.
För, ja. Ni vet. Om ni har barn och de någon gång har stoppat något i munnen som de inte borde ha stoppat i munnen och ni har panikkört dem till akuten mitt i natten och fått den där trötta blicken från en AT-läkare som inte uppskattar era Grey’s Anatomy-referenser ett enda dugg, då vet ni ju. ”Den kommer ut den naturliga vägen”. Det är så de alltid säger.
Det kanske tar ett par dagar. Kanske en vecka. Men den passerar genom systemet. Kommer ut den naturliga vägen.
Och, nej. Jag vet ju med en handfull undantag egentligen inte alls vilka ni är som läser den här bloggen. Och jag vet inte alls hur länge ni har hängt här i snitt. Men för två och ett halvt år sedan ungefär, den 19 oktober 2010, så var min dators och mitt förhållande fortfarande ganska nytt. Jag ska inte säga att vi var nyförälskade kanske, men ni vet. Vi skrattade och älskade fortfarande ibland, det gjorde vi ju. Och jag skrev ett blogginlägg den där dagen om hur en av min sons vaggvise-cd:s (namngiven av en marknadsavdelningsperson någonstans vars kärlek till det engelska språket i allmänhet och dess traditionella användning av bindestreck i synnerhet dessvärre inte var besvarad och därför kallad ”Sömniga Sånger – 10 klassiska vaggvisor i sing-a-long-version” men av mig i tid och evighet enbart refererad till som ”The Skiva of Death”) fastnade i min dator.
Jag tog datorn till en butik och de sa att det skulle krävas en ganska omfattande operation för att få ut den. Skulle ta minst sex veckor. Och jag tänkte väl att jag skulle ta det när jag hade lite tid över. Och man får ju aldrig det. Tid över. Så det blev aldrig av.
Den kommer väl ut den naturliga vägen, tänkte jag.
Och så gick dagarna, veckorna, åren, och den där dysfunktionella cd-spelaren blev liksom en del av charmen i vår relation. Det blir ju alltid så. Sakerna man stör sig på mest i början av ett förhållande växer till sakerna man inte kan leva utan till sist. Sprickorna, systemfelen, karaktärsbristerna, det där som bara är vårt. Det där som bara vi får se tillräckligt ofta för att lära oss att hata dem. Man älskar dem till sist. För att de är våra.
Och det var bra. Vi var lyckliga länge. We had a good run. Verkligen.
Det var kanske inte ens vi som förändrades, det kanske var världen runt omkring oss. Vi växte åt olika håll. Fick nya behov. Närde separata drömmar. Började ha mindre tålamod med varandra. Jag höjde rösten oftare, den vägrade kommunicera, jag förlorade behärskningen, den stängde ner. Vi blev överhettade båda två. Började visa våra sämsta sidor för varandra.
Men alla bråkar ju. Det är så man tänker. Det går över. Det är så man säger till sig själv.
Och en dag gör det inte det längre.
Först började det komma massa gnälliga felmeddelanden om fläkten. Jag tog allt personligt. Båda vände taggarna utåt. Det tog längre och längre tid för oss att komma igång, fortare och fortare att stänga av. Vi förlorade respekten för varandra. Jag höjde rösten oftare, och en dag för någon vecka sedan slutade vi väl helt enkelt bara prata. Den började öppna program utan att fråga mig först. Sen stängde den av muspekaren. Jag blev förbannad. Den slutade svara. Jag började stänga av den genom att bara hålla nere powerknappen trots att det står i instruktionsboken att man inte får göra så annat än i nödfall.
Hela vår relation blev som att mata duvor på ett minfält. Man vet inte exakt när, man vet inte exakt hur, men man vet att det förr eller senare kommer gå åt helvete för alla inblandade.
Och man måste våga erkänna när det är över. Man måste orka acceptera när det inte går över längre.
Så vi skiljdes idag. Det var väldigt odramatiskt när vi väl kom dit. Det är ju alltid det. Så svårt att hålla ihop, så lätt att inte göra det. En kille i blå pikétröja på Apple Store i Täby Centrum skötte själva ceremonin. Några papper skrevs under, iPhoto-biblioteket delades upp och kopierades.
Vi åkte hem tillsammans, min nya dator och min gamla dator och jag. Jag startade upp den gamla en sista gång innan jag ens hade packat upp den nya, jag vet inte ens riktigt själv varför. Muspekaren fungerade inte, så jag satt bara där och tittade på den. Det var ju ändå den där datorn jag startade den här bloggen med. Det var den datorn jag skrev mina två första böcker, och nästan hela min tredje, på. Jag ville väl bara titta på den en sista gång, antar jag. Försöka ta med mig de ljusa minnena av våra bästa dagar därifrån. Komma ihåg när vi var lyckliga.
”We had a good run”, viskar jag.
Och när jag trycker på powerknappen för sista gången så väser cd-läsaren till. Något skrapar därinne. Muspekaren på skärmen hoppar några steg.
Och sedan skickar den ut den här. Den naturliga vägen.
Jag tror att den försökte säga hej då.