Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Man kan säga så här

 |  Publicerad 2012-05-04 21:29  |  Lästid: 2 minuter

Om vi ponerar att min son, i likhet med precis varenda en av alla tvååringar jag någonsin träffat, tycker väldigt, väldigt, väldigt mycket om bussar. Och att han liksom har lagt sig till med en vana att bli väldigt glad och börja hojta och vifta och sådär varje gång en buss kommer körande när vi är ute och går. Och han dessutom tagit som rutin att, när bussen åker iväg, vinka lika glatt och hoppa exalterat upp och ner och ropa “hejrå bussen!!!”.

Och om vi sedan ponerar att det är väldigt viktigt för honom att alla som är med honom vid tillfället OCKSÅ vinkar och hoppar och ropar “hejrå bussen”. Så att det hela liksom känns som en laginsats. Och vi vidare ponerar att personen som vid just aktuella tillfälle är med honom är hans pappa.

Och vi på detta ponerar att hans pappa bara är den där sortens pappa som vill vara den där bra sortens pappa. Den där skojiga pappan. Den unga och humoristiska och liksom rätt coola med sån där attraktiv självdistans som liksom kan bjuda på sig själv sortens pappa.

Ni vet.

Då kan vi ponera att en 30-årig man, som står på en trottoar och vinkar till en buss tillsammans med sin överlyckliga tvååriga son, kommer mötas av uppskattande nickar och uppmuntrande leenden från nästan alla förbipasserande.

Men om vi helt hypotetiskt leker med tanken att den tvååriga sonens mamma p-r-e-c-i-s innan detta inträffar går runt hörnet med barnvagnen, och sedan försvinner in i en port innan sonens pappa liksom riktigt hinner reagera.

Då är det där, så att säga, bara en 30-årig man som står helt ensam på en gata en fredagskväll och vinkar och vrålar "HEJRÅÅÅBUUUSSEN!!!" allt vad han orkar.

Och då kommer blickarna från de förbipasserande vara...lite annorlunda.

Så kan vi ponera.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:53