Jo. Jag har ju talat en del tidigare om mina känslor kring att det nyligen var inbrott i några av källarförråden i huset där vi bor, men inte i VÅRT källarförråd. För våra grejer var tydligen inte fina nog för inbrottstjuvarna. Trots att vi har ett jättelitet hänglås som man förmodligen kan öppna med en tandpetare och några komplimanger. Dessutom sitter hänglåset på en dörr bestående av två tvärslagna träribbor och ett NÄT. Visst, vi kanske inte har guld och sällsynta holländska Beatlesvinyler liggandes därinne, men det är å andra sidan inte direkt Gringottsnivå på inbrottets arbetsinsats heller. Någon kunde fan i alla fall ha brutit upp dörren och kikat in, det är allt jag känner. Någon av inbrottstjuvarna kunde ha gjort en minimal ansträngning för att få mig att tro att de i alla fall brydde sig. Jag tycker inte att det är orimligt att få begära.
Men ja. Vi har ju pratat om det tidigare. Så hur som helst.
Alldeles nyss ringde det en telefonförsäljare till mig. Ung man. Trevlig och artig. Presenterade sig med företaget han arbetade på, tystnade sedan tveksamt ett par sekunder, innan han bad om ursäkt och lät som om om han bläddrade i några papper. Sedan frågade han vem han pratade med. Jag sa mitt namn. Han frågade om jag hade ett företag. Jag sa att jag hade det. Han frågade vad det hette. Jag berättade det.
Då ursäktade han sig igen. Var jättetrevlig. Jätteartig.
Och sedan sa han: ”Jag måste verkligen be om ursäkt, men då har jag ringt fel.”
Och jag vill inte låta kränkt.
Men jag är faktiskt lite kränkt.