Jag har, som möjligen framgått här under helgen, inte varit utanför dörren på ett par dagar. Och det är, som alla som tillbringat 48 timmar eller så i fosterställning vet, alltid en aning surrealistiskt att bege sig ut i verkligheten igen då. Solljuset bränner i ögonen. Varenda led känns som ett knippe torkat granris. Man har gått ner fyra kilo, men tyvärr inte på det där sättet så att man plötsligt har assimilierat kroppsspråket av Brad Pitt i Fight Club, utan mer kroppsspråket han hade i Sju år i Tibet. Om den filmen hade handlat om att han hållits på svältgränsen i en underjordisk fängelsehåla i ett kinesiskt fångläger under hela tiden medan någon slagit honom med bambupinnar när han försökte sova, alltså.
Dessutom blåste det monsunvindar i Stockholm. Och snöade. Och den där sovpåsen som ska förhindra att mitt barn är en jävla Calippo när vi kommer fram gick sönder.
Så det var, i lätt sammanfattning, inte direkt den absolut mest komfortabla lämningen på förskolan säsongen 2011/2012. Det var det inte.
Men jag lämnade min son. Med skor på och allting. Och det gick helt okej. Och så gick jag ut för att ställa in barnvagnen i barnvagnsförrådet.
Och jag vet inte hur många av er som har barn i förskoleåldern, eller vilken exakt erfarenhet ni har av den typen av logistiska utmaningar klockan kvart över åtta på morgonen, men de där förråden bär alla de signifikanta karaktärsdragen av en IRL-version av Tetris. Iscensatt av två dussin metadonmissbrukare. I mörker. Det är som om den första föräldern som kommit på morgonen tittat in och tänkt ”nämen, ett helt förråd, bara till mig? All denna öppna yta. Gud. Vad ska jag göra?”, och sen liksom inte riktigt kunnat hantera all denna gränslösa frihet utan att gå helt jävla bananas. Lite som när medelålders män i Volvo V70, som normalt skulle kunna fickparkera en Finlandsfärja i en flyttkartong på tre rattrörelser, hänvisas till ett stort fält utan parkeringsrutor i samband med fotbollsmatcher och golfturneringar. Och de helt plötsligt börjar parkera med mellanrum som skulle gå att öppna squashhallar i, och så snett att Pete Doherty dyker upp och frågar om de vet var man får tag på bra droger.
Så den där första föräldern måste liksom ha tagit sats ända från grinden, släppt taget ett par meter innan förrådsdörren, och sen skickat in sin syskonvagn i full fart där och glad i hågen vänt sig om och gått långt innan den börjat studsa runt som en curlingsten mellan väggarna och till sist lugnt och prydligt lagt sig till rätta precis mitt på golvet. Och sen kom nästa förälder, och gjorde precis samma sak. Och nästa. Och sen började det bli lite fullt, så då tog nästa förälder lite längre sats och drog liksom i en stor sväng över hela parkeringen och mörsade in sin förbannade Brio Happy i skiten som om den var en amerikansk stridsvagn och förrådet var en asiatisk fiskeby som kanske eller kanske inte är en hemlig bas för en internationell terrorcell.
Så. Hur som helst. Jag stod där i snö och monsunvind. Började få feber igen. Hade huvudvärk. Svor kanske lite. Och så ställde jag ifrån mig min barnvagn ute på parkeringen. Började försiktigt rycka i vagnarna längst ut i förrådet för att se om jag kunde frigöra en plats. Och så fick jag loss en av dem litegrann, men då satt den ihophakad i två andra, som i sin tur fastnat med klädseln i en stor jävel längst in, så då fick jag liksom klättra in över dem för att för att få loss den första. Och medan jag gjorde det så hörde jag hur det kom en riktigt ordentlig stormvind inforsande över parkeringen där utanför. En sån där som man får rakt i sidan om man kör om en långtradare på en bro.
Och i ögonvrån såg jag min barnvagn rulla förbi öppningen på förrådet.
Ganska fort.
Och. Ja.
När jag väl lyckats klättra ut ur förrådet några minuter senare så visade det sig att den hade rullat i full fart rakt in i fronten på en blå Citröen Berlingo.
Så jag fick gå in på förskolan igen. Leta upp personalen. Och förklara vad som hänt. De såg väldigt oroliga ut. En av dem förklarade att hon ”aldrig hört talas om något sådant här förut”. En annan intygade att det ”hade minsann aldrig hänt under hennes 25 år som förskollärare”. Jag kände att jag började få lite mer feber.
Och. Ja. Ni vet.
Då beslutade jag mig för att försöka lätta upp stämningen, för oss alla. Så jag klappade en av dem på axeln och utbrast ”äsch, det måste ju täckas av VAGNSKADEFÖRSÄKRINGEN! Eller? Har jag rätt? Har jag rätt? Va?”.
Och sen väntade jag på att någon av dem skulle tycka att det var roligt.
Det tyckte de inte.
Och då suckade jag och lämnade mitt namn och telefonnummer och beslutade mig för att acceptera att det här helt enkelt inte är min dag. Heller.
Och sen gick jag hem och la mig igen.