Min fru och jag åt middag hos några goda vänner igår. Cannelloni. Eller som jag tycker om att kalla dem: ”Köttdammsugare”.
Värdinnan hade nu gjort dem med ganska mycket tomatsås, och en rätt karaktäristisk grej med tomater är ju att de blir mer brännheta än en vigselring på en strippklubb så fort man sätter dem i ugnen (det är bara en av många anledningar till att jag i största möjliga mån försöker undvika att äta tomater). Så när värdinnan satte fram formen på bordet varnade hon för att det var ”väldigt, väldigt, väldigt varmt”.
– Äh, så varmt är det fan inte! sa jag och flinade.
– Okej, sa hon.
Och sen lyfte jag en cannelloni med stekspaden. Och så gick den sönder. Så att all tomatsåsen rann ut över min hand. Och så fick jag liksom inte av den direkt, för jag ville inte spilla över hela duken, och när jag väl fick in handen över tallriken så hade tomaterna liksom sugit fast sig i huden så att de inte ville lossna. Och då skrek jag lite.
– Äh, så varmt var det fan inte, sa värdinnan och flinade.
Men det var det, visst.
Som hämnd åt jag upp en hel jävla form av maten. Jag var som engelsmännen som bränner ner William Wallaces by i början av Braveheart. I slutet var jag egentligen inte ens hungrig, men jag skonade fan inte en jävel ändå. Jag åt till och med upp salladen bara för att statuera exempel.
I slutet av kvällen tittade värdinnan på min tumme, såg plötsligt uppriktigt orolig ut och utbrast ”men oj, Fredrik, det där ser faktiskt inte bra ut…”
Och då svarade jag ”ha! Då skulle du se den andra cannellonin!”
Och då tittade hon rätt länge på mig och skakade trött på huvudet. Och då sa jag ”fattar du inte? Som när man har en blåtira och bara ’då skulle du se den andra killen…”. Och då skakade hon fortfarande bara på huvudet. Och sen tyckte min fru att det var dags för oss att åka hem.
Men jag räknar i alla fall själva fighten som seger på teknisk knockout till mig. Oavsett vad hon säger.