Men nog om mig. (Men egentligen mer om mig.)

Jo, jag blev intervjuad för ett litet tag sedan. Och ska vi nu sätta den intervjun i något slags perspektiv (det är ju sånt man har bloggar till, trots allt) så får vi väl börja med att prata lite om min mamma.

Alltså: Mamma är ju, som möjligen har framgått i den här bloggen tidigare, en stor språkälskare. Av den anledningen är hon bitvis en smula, hur ska vi säga, kritisk till mina val av uttryck. När jag skrev “En man som heter Ove” pratade mamma länge och allvarligt med mig om värdet av kommatecken och ifrågasatte vänligt men med den ena handen beslutsamt knäppt i den andra om man verkligen tvunget måste använda svärord hela tiden varje gång man vill poängtera något. När jag skrev “Min mormor hälsar och säger förlåt” försökte hon tappert in i det sista förklara varför det förvisso möjligen är i sin ordning att i undantagsfall inleda en mening med “och”, “för” eller “fast” men att man faktiskt inte hur som helst kan göra det sida upp och sida ner utan att resonabelt folk börjar ifrågasätta vad i all sin dar man håller på med. Detta är invändningar som förstås på alla sätt backas upp av min redaktör J på mitt förra förlag (han fick speciellt sammanbiten andhämtning när ordet “ju” kom på tal), min korrekturläsare V (ordet “och” som meningsinledare tycks provocera henne särskilt, hon är även sjukt förbannad över något om bisatser och “konju-“nånting som jag inte riktigt begriper), samt min vän och kontorskollega N (speciellt kritisk mot “för” och “fast”, samt alla former av utropstecken, och på gränsen till våldsam under den period av vår vänskap då jag vägrade rätta in mig i Team “historien” istället för Team “historian”, han delar även som ren sidoinformation min mammas djupa skepsis mot klädesplagget keps i allmänhet och när det befinner sig på mig i synnerhet).

Jag älskar ju de här människorna. Jag skulle inte få någonting begripligt alls skrivet utan dem. Det är väl det jag försöker säga. Som perspektiv.

Och jo, är det någon tidning i det här landet som så att säga med hela sin inriktning och ambition sammanfattar min vän N:s, min korrekturläsare V:s, min redaktör J:s och min mammas känslor inför mitt språk så är det förstås tidningen Språk.

Nu har jag alltså blivit intervjuad av den tidningen.

Det gick som det gick.

Går att läsa HÄR om man är på det humöret.