Min vän N diskuterar fotboll

Min vän och kontorskollega N är, vilket möjligen framgått på denna digitala anslagstavla vid tidigare tillfälle, eventuellt världens minst fotbollsintresserade människa. Och då menar jag inte bara att han är en sån där som inte tycker att Allsvenskan är “lika underhållande” som Premier League eller håller på och häver ur sig dumheter som “mnååh! Varför hetsar du upp dig? Det är ju bara en träääningsmatch!”. Jag menar att min vän N är en sån person som skulle kunna se en fotboll komma rullande på gatan.

Och INTE sparka på den.

Fattar ni?

Det är lite som att jobba med en kille som "inte tror på" elektricitet.

Hur som helst. Imorse gjorde min vän N ändå ett seriöst försök att muntra upp mig. Eller, nåja. Han frågade mig "hur det gick i den där matchen". Och jag svarade att Ukraina vann med 2-1. Och då lutade sig N tillbaka i sin stol och suckade, masserade sina ögonlock och frågade om jag "ville prata om det". Så då började jag förklara. Och efter att N tittat upp i taket en stund, spelat lite oktavmandolin, frågat om "Hamrén hade väst", frågat om "han verkligen heter LUSTIG? På allvar? L-U-S-T-I-G!?", spelat lite japansk bambuflöjt, rengjort sin datormonitor, och frågat lite som i förbigående om jag "möjligen hann lägga märke till vilken sorts klocka Hamrén valde att matcha västen med i så fall", slog han till sist ut med armarna och konstaterade att "nä, jag kan faktiskt inte fejka intresse för det här".

Sedan dök han ner i en av de ouppackade flyttkartongerna under mitt skrivbord och grävde upp en kaffekopp i form av en stjärt, som han köpte till mig när han var i Frankrike i vintras.

Och så sa han "här! Gå och hämta kaffe i den här. Ingen kan vara ledsen medan man dricker kaffe ur stjärtkoppen!".

Och sen satte han på sig hörlurar och gick och satte sig i sin saccosäck och läste en bok om en kille.

Jag är fortfarande lite ledsen.

Men visst, visst. Lite bättre känns det kanske. Det gör det kanske.