Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Fredrik Backman

Min vän N och konfliktlösningen

 |  Publicerad 2015-01-27 23:35  |  Lästid: 3 minuter

Vi har pratat om det här förut.

Så om ni har något att göra kan ni gå och göra det. Jag tar inte illa upp.

Ni kommer inte missa något.

Men alltså.

Min vän och kontorskollega N och jag har ett kontor ihop. Det ligger i ett kontorshotell. Bland andra kontor. Som folk har. Vilket innebär att folk ibland vistas i närheten av vårt kontor, eftersom det råkar vara där deras kontor befinner sig. Vissa utvalda delar av det här folket har väldigt väldigt väldigt små kontor, har jag kunnat konstatera, för om deras telefoner ringer så måste de lämna kontoret för att kunna svara eftersom deras röster inte får plats i rummet.

Dessa delar av folket har nu återigen börjat välja platsen PRECIS utanför vår kontorsdörr för att avhandla alla sina telefonsamtal. Igår stod en man av folket lutad mot glaset i vår dörr och bad personen han pratade med om ursäkt för att han inte svarade första gången personen ringde eftersom han "av respekt för kollegorna inte vill prata i telefon inne på kontoret".

Så han pratade i telefon precis utanför vår dörr istället. I en decibelnivå som om samtalet skedde med någon som sov i andra änden av bardisken på O'Learys under happy hour och hockey-VM.

Av respekt. Givetvis.

Jag har ju nu det senaste året eller så blivit tillsagd av vissa väl valda delar av min familj att jag måste lära mig att lösa konflikter som "en vuxen människa". Det innebär, tydligen, att man inte får höja rösten och inte säga elaka saker. Och min vän N var inte på kontoret igår. Så jag ägnade större delen av dagen åt försöka lista ut vad vuxna människor gör i den här typen av situationer. Det här "prata" är ju, har jag och alla som känner mig slutit oss till genom omfattande empirisk forskning på alla gånger jag försökt sedan jag var 13 år gammal, nästan uteslutande något som resulterar i raskt eskalerad konflikt och att jag hotar med att slänga ut antingen vederbörandes telefon eller vederbörande genom ett öppet alternativt stängt fönster. Så jag funderade på att skriva ett bestämt mejl till någon i personalen som driver kontorshotellet. Det hade dock tagit alldeles för lång tid, så jag googlade fram alla företag som var registrerade på vårt kontorshotells adress, hittade konsultfirman som mannen med telefonen jobbade på och matchade så gott jag kunde porträttbilderna på personalen på deras hemsida med ansiktet på personen som spottade semla på glaset i vår kontorsdörr varje gång han skrek "OFFERT" i luren. Jag hade en idé att jag skulle skicka ett sms till honom och be honom vika hädan. Tyvärr tog det resten av dagen att försöka formulera ett sådant sms som inte redan i andra eller tredje meningen innehöll direkta hot mot vederbörandes telefon eller vederbörande. Det gick inte jättebra, så kan man väl sammanfatta det. Jag har googlat lite mer nu och eventuellt behöver jag kanske gå till en psykolog angående det här med att "prata".

Men hur som helst.

Idag kom min vän N tillbaka till kontoret. Det gjorde även mannen med telefonen. Strax efter sitt förmiddagsfika marscherade han fram och tillbaka utanför vårt kontor och lät som om han simultanöversatte dialogen för någon som tittade på en amerikansk film där män har hängslen och mahognyskrivbord.

Min vän N väntade 30 sekunder. Sedan öppnade han vår kontorsdörr. Gick tillbaka till sitt skrivbord. Satte i sladden till sin förstärkare och plockade upp sin elgitarr och spelade Metallicas "Master of puppets". Tills mannen gick. Vilket inte ens tog till refrängen.

När jag gick och hämtade kaffe en timme senare var köket fortfarande tomt och alla dörrar till alla kontor stängda. Jag vet att det här inte är första gången ni hör mig berätta om hur min vän N löser konflikter på just det här sättet, och jag vet inte exakt hur intresserade ni är av baseball, men i baseball finns en speciell typ av spelare som kallas "closer". Det är en pitcher, alltså killen som kastar bollen mot slagmannen i andra laget, men han kallas bara in i det absoluta slutskedet när hans lag är på väg att vinna, för att helt enkelt stänga matchen. Han kastar de allra sista kasten, ibland bara det absolut sista. Delvis för att han är utvilad och kommer in när slagmännen i motståndarlaget är trötta, men mest av allt för att en closer är en person utrustad med ett exceptionellt psyke som helt enkelt gör att han aldrig tycks bli nervös och alltid levererar exakt lika bra oavsett omständigheter.

Jag funderar på att hyra ut min vän N som closer till folk som behöver avsluta tråkiga möten eller obehagliga dejter. Jag skulle även kunna tänka mig att bara hyra ut honom som gitarrlärare.

Hjälp till självhjälp.

Hör av er för offert.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:07